bless

Jullängtan efter finaste.

2011-12-24T20:38:00.003+01:00

Längtar att vila länge i varm famn.
Hinna landa och flyga för din tunga.
Ge dig min mun och ha dig i mig.
Mycket och utan tid att passa.
Flyga tidlös i din famn är att vara i hamn,
att vara hemma och äntligen säker, i en loop.
Finaste är mitt propellerplan.

2011-12-11T21:56:00.000+01:00

För övrigt vill jag mest bli famnad och fylld med fröjd av finaste.

Knep smerten vaek

2011-11-22T20:04:00.001+01:00

gröt-rim eller nu äter vi tårta med alla barnen.

2011-11-12T22:35:00.003+01:00

Kofta och klänning
du får en känning
av att det är inget under
mer än längtans stunder.

Var tårtan god?

2011-11-03T22:13:00.003+01:00

Jag skulle ha duschat och gjort mig len. Så märkligt är det ju att det vassaste gör huden slät, mjuk och len. Len och ren skulle jag ha borstat håret och sedan dragit på mig de svarta, långa strumporna, som går högt upp på låret, är varma och lite sträva. För det finns något fint med sträv strumpa nära len ljumske. Därpå hade jag tagit på den långa, lite tunga svarta sidenklänningen. Inget mer.

Eller jo, när jag körde till dig skulle jag ha stövlar, jacka, halsduk och tänka på din kuk.

Så skulle jag ha varit hos dig innan du kom hem. Jag skulle förbereda mat och tända ljus. Jag skulle vara varm, len, våt och välkomnade. Jag skulle ha kysst dig och längtat efter att du skulle känna att jag väntat mig våt på dig.

Sedan skulle jag komma mot din hand, din mun och om din kuk.

Så blir det inte nu, för jag är sjuk.

2011-10-30T22:23:00.002+01:00

Nu är det en stund ledig, tillräcklig länge för att lusten ska värma mig. Tänker på dig i mig i nu. Men nu är du inte i mig. Men jag vill dig. Nu.

I mig i all tid.
Alltid.
Nu är det tid.

My heart in your hand

2011-10-29T18:53:00.001+02:00

Långt till längtan

2011-10-28T22:55:00.002+02:00

Längtar att få landa liggandes, lägligt nära och känna lusten leka genom lemmarna. Känner så mycket kärlek och vill leka kärt.
Inte jobba.
Inte hålla på med hobbies.
Inte hålla ihop familjen.
Flyga i famnen på finaste får mig att landa i livet.

catchy

2011-04-26T16:57:00.001+02:00

wet spots

2011-01-21T22:01:00.003+01:00

2010-12-27T22:44:00.000+01:00

den ekivoka Eva!

2010-11-23T19:50:00.000+01:00

kort om tid

2010-11-10T19:38:00.002+01:00

Tid för kär lek. Tid är allt vi har. Tid är ingeting.
Tiddelipom.
Det blir inget bloggande.
För även om tid är allt vi har,
har jag inte koll på den.
Därför måste jag prioritera.

Och jag prioriterar
att kopulera kopiöst
hejdlöst
och minutiöst
med finaste,

framför att beskriva det.
I stället för skriv
har jag liv.
Fortfarande med
den finaste.

Älskar och längtar.
I all tid och alltid.

Fortfarande finaste

2009-12-21T19:03:00.002+01:00

Faktiskt är det så att den finaste är fabulös flyglycka. En man med en famn att låta livet vila i, lika mycket som det går att flyga som ett fyrverkeri. Jag älskar honom och längtar honom väldigt.

God jul, älskade och alla andra.

Happy Halloween!

2009-10-31T22:35:00.002+01:00

Det är ju säsong för döskallar nu, så varsågoda!

fortfarande finaste

2009-08-07T23:35:00.002+02:00

På förfrågan, kanske inte riktigt en allmän förfrågan, men ändå, måste jag svara: Det är fortfarande finaste som är finast. Finaste är den ytterst sensationella människa som kan personifiera sanslöst svävande sex om och om igen samt samtidigt vara självaste trygga hamnen och famnen, som lyssnar, om än bara på klangen ibland och finns så vackert och han är min. Och jag behöver ingen mer och har inte heller tid att ge.

För jag älskar och längtar finaste, alltid.

Literal videos

2009-06-26T10:00:00.004+02:00

Väldigt roligt i alla fall för mig som såg dessa videos på SVTs "Bagen" med Cia Berg på åttiotalet. Kanske inte Red Hot Chili Pepper-videon, men annars.

Take on Me: Literal Video Version - watch more funny videos

Red Hot Chili Peppers - Under The Bridge: Literal Video Version - watch more funny videos

White Wedding: Literal Video Version - watch more funny videos

Testresultat:

2009-06-26T00:40:00.002+02:00

Din personlighetstyp:

Bestämda och uppriktiga. Födda ledare. Utomordentlig förmåga att förstå övergripande organisatoriska problem och finna hållbara lösningar. Intelligenta och allmänbildade, ofta mycket bra talare. Värderar kunskap och kompetens och har inget överseende med ineffektivitet eller dåligt organiserad verksamhet.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Företagsledare, VD:ar, organisationsgrundare, affärsföreståndare, chefer, entreprenörer, domare, advokater, jurister, datakonsulter, universitetslärare, politiker, kreditrådgivare, fackrepresentanter, marknadschefer, banktjänstemän, systemanalytiker, forskare.

Då gjorde jag testet en gång till:

Din personlighetstyp:

Vänliga, flexibla handlingsmänniskor. Fokuserade på snabba resultat. Lever för stunden. Risktagare som lever på högvarv. Har inget tålamod när saker dras i långbänk. Lojala och moraliska, men med flexibel syn på lagar och regler om så krävs för att få något uträttat. Socialt begåvade och populära.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Säljare, marknadsförare, poliser, ambulanssjukvårdare, medicintekniker, datatekniker, IT-supportanställda, entreprenörer, komiker, rallyförare, brandmän, militärer, revisorer, snickare, hantverkare, lantbrukare, servicepersonal, transportarbetare, väktare.

Tja, vad ska man tänka? Komiker eller kreditrådgivare?

till Finaste:

2009-06-25T10:43:00.000+02:00

Min flickvän måste ha kuk
annars blir hon sjuk.
Hon tänker inte bli min fru,
om jag inte sätter på henne nu.
Om hon inte genast får ett skjut
gör hon slut.
Aldrig mer får jag äta hennes goda bullar
om jag inte åker hem och knullar.

Så därför jag kosan styr,
bort från erat personal-mys-bestyr,
lämnar er med ert ost och kex
och åker hem till sex.

En ursäkt att läsa på lunchen så fattar alla de andra i personalen att du inte kan vara med på deras pre-semester-partaj.

Glädjespridarpenis

2009-06-23T20:51:00.002+02:00

Jag är varm av dig.
Svettig, blöt, våt och hal
väntar jag dig glidande in i mig,
helst alltid,
i alla fall var dag.

regnsång

2009-06-14T19:01:00.000+02:00

andas annat än vardag

2009-06-04T22:06:00.002+02:00

Det har varit mycket nu.
Jag vill bara andas häftigt
i finaste famn.

Jag vill bli fylld
och förgylld
av extas.

Vill vara vild, stilla
och stanna stunden
med finaste i fittan.

Värkliden

2009-05-02T23:28:00.004+02:00

Verkligen värkliden.
Att värkande längta
måste kunna kallas
värk-liderlig-längtan.

Verkligen värkliden.
Det är jag nu.
Din mun-hud-kuk.
Värk-liderlig-längtan.

Only work and no fun makes bless a dull girl

2009-04-25T23:29:00.002+02:00

Dansar inte samman i vårnatten, bara jag och arbete i enslig stuga med motspänstiga datorer.

Jag, Mrs Fahrenheit

2009-04-21T19:23:00.003+02:00

Så är det och känns det och jag längtar dig.

(Med text för dem som inte, som den älskade, lägger musikord på minnet.)

Penis mot pollen.

2009-04-20T19:58:00.002+02:00

Så är det härligaste vår.
Hela naturen är pilsk.
All luft är pollen.
Och jag är trött som en trasa
och vill bara ligga hos
och med min älskade.
Min näsa mot hans hals.
Hans penis i min slida.
Det skulle mildra.

Lov-logistik

2009-04-08T23:26:00.003+02:00

Leker lycklig med barnen.
Längtar liderligt, samtidigt.

Är det ett bevis på simultanförmåga?

Eller bara bristande stimulans?

Fritidssysselsättningsförståelse

2009-04-05T23:10:00.004+02:00

Nu förstår jag varför det är så viktigt att alla barn hittar en aktivitet som de gör efter skolan. För med en smula tur och skickligt föräldraskap kan det frigöra fina stunder för frivola förlustelser för föräldrarna. Helt plötsligt inser jag vidden av vanvettigt värkande väntan på vaginala virotousiteter, det kan nog få fram pengar till de flesta flotta sporter och jag förstår vad det är som föräldrarna prioriterar, förmodligen sporter med många långa läger, barnen helt borta ibland. Kanske skulle sporter med dålig återväxt satsa på sexiga kringarrengemang, som liksom lockar föräldrars lust och genom barnasportandet ger möjligheten?

Det gör inte ont.

2009-03-30T21:12:00.003+02:00

Det är inte så illa för mig, som i sången, men det har varit och jag har varit nära där. Nära där man inte längre är. Nu är det sällan som stigen bär mot stup. Inte så mycket vassa kanter vare sig på väg eller i liv. Jag har lärt mig.

Det är bra.
Jag älskar barnen
och mannen jag älskar med.

Längtan har lägrats trygg i famn.
Fint att flyga säkert.
Får finnas.

behöver-bönen

2009-03-25T21:13:00.001+01:00

behöver
hud
mun
händer
kuk
du
nu

alltid

Tisdagseftermiddagsligga

2009-03-10T17:29:00.002+01:00

En liten stunds ledighet, från lunch till läkarbesök, alldeles fri tid. Då är det fin tid för finaste har fritt jobb och jobbar hemma. Lätt som en lärka åker jag för att lägras innnan läkaren. Det blir liksom ledigare då.

i vi

2009-02-27T23:05:00.005+01:00

Fredag,
utan finaste.
Det har blivit en vana
att ha den finaste
nära och i
när helgen är barnafri.

Godaste julsången till er alla...

2008-12-22T21:17:00.001+01:00

från bless

Famnad, funnen, familjär

2008-12-22T08:35:00.005+01:00

Tänker på att var famnad, funnen och familjär. Det är jag nu, i skrivandets stund inte bokstavligt, men bildligt och var dag i vardagen är jag famnad, funnen och familjär. Både av mig själv och av mannen som är det härligaste.

Famnad. När längtan, ledsenhet eller lust så kräver kropp nära, finns där en famn. En hamn som får min oro att lägga sig till ro, olust att växla till lust, en man och människa att växa med i möte. Det är en frid att vara famnad.

Funnen, liksom nu i medelåldern upphunnen av förmågan att vara mig i ro. Jag har hejdat mig så att jag kan vara mig hejdlöst. Lösta är mina knutar och jag kantrar inte lika länge. Jag finns och kunde alltså bli funnen.

Familjär, familjen har varit min största fara. I vardagen där jag växte upp var skräck en normal fläck i solen. Nu är det annat. Skräcken i mitt hjärta har stannat och hjärtat jobbar kärlek. Känner kärlek och hör hemma i mitt och även i härligastes hus bland barn, damm och ved i vardag. Tänker familj i framtiden. Familjär.

Inte den bästa versionen, men värsta versionen

2008-11-13T17:54:00.002+01:00

På de outgrundliga vägar som Youtube tar en med på fann jag detta stycke vidunderlighet:

Jag ser, fasar och förtjusas. Dessutom misstänker jag att det kan vara ganska likt mig. Jag gillar ju också guld på kläderna och attrilajerna. Helst fuskguld.

Här är samma låt igen, nu med bara en stillbild på Screamin' Jay Hawkins, men det är bättre ljud och orginalutförande.

Förmodligen precis vad som behövs i vintermörkret för att ge kraft. En besatt.

coolaste katten fortfarande

2008-11-09T19:47:00.003+01:00

Hon är så bra och stark och egen och var ett elexir för en småstadssärling, som mig, på sjuttiotalet.

Vacker och vardaglig

2008-11-09T16:55:00.003+01:00

Nick Cave igen. Någon har mixat låtar och bilder till vackert.
Samtals-samarbets och samlagsmannen igen. Med honom blir jag lika vacker som kvinnan i klippet. Även i varats mest grå vardaglighet skimmrar jag och speglar det ljus jag känner från honom. Jag kan ha det så bra. Jag tror inte på gud. Men tack ändå.

Längtan som knivar mig tonårig.

2008-10-19T14:50:00.007+02:00

Längtar.
Längtan maler:
Om du var här.
Om du var här.
Om du var här.
Innuti och utanför.

Som Kent,
maler som Kent:
Om du var här.
Om du var här.
Om du var här.
Innuti och utanför.

Är det,
är det för att
jag är från Tuna?
Jag är från Tuna.
Jag är från Tuna.
Innuti och utanför.

Hus från,
hus från Hagnesta
levde jag i.
Levde jag i.
Levde jag i.
Innuti och utanför.

Längtar.
Längtan maler:
Om du var här.
Om du var här.
Om du var här.
Innuti och utanför.

längtar och älskar

2008-10-05T20:42:00.004+02:00

faktiskt är det ju så att det
jag skrev för ett år sedan är sant. Med råge, barnen leker med varandra och jag är oerhört stolt över min modiga, kloka man. En sexbomb.

Har citerat dem förut

2008-09-20T10:21:00.007+02:00

Ann Heberlein och KG Hammar har citerats förut här på bloggen. Nu är det dags igen. Heberlein skriver en krönika om Bob Hansson som skrivit en bok med intervjuer om kärlek. Tack ni alla tre för att ni gav mig detta i dagens SDS:

"Bob Hansson träffar Hammar på hans tjänsterum i Lund, och när Hammar talar om sitt livslånga äktenskap använder han bland annat ordet "respektavstånd": "Jag är inte du, du är inte jag. Jag är inte jag utan du. Jag måste kunna se dig i ansiktet och ge dig respekten. Respekt betyder på latin att titta en gång till."

jag

2008-08-31T21:33:00.001+02:00

Discover
bless blessing's
Personality Patterns

Visit SignalPatterns.com
to get your own!

Yeah!

2008-08-29T17:51:00.000+02:00

Yes! Yeah och JA!

du

2008-07-11T16:35:00.001+02:00

längtar och älskar
älskar och längtar

Allt

2008-04-03T20:01:00.000+02:00

Längtar som musiken låter efter allt-i-ett-mannen. Allt jag behöver för att vara lycklig är. Då är det skönt att längta.

är inte bara bless, är också

2008-03-25T12:37:00.002+01:00

carullen hade hittat det roliga testet.

vår

2008-03-25T11:19:00.000+01:00

bang

2008-03-18T18:19:00.010+01:00

Läser Bang med hans hand på mitt kön. Läser hur författaren blir slickad i en bil på Österlen. Hon sitter fram, med vännen i förarsätet. Det är mycket böjligt!

Är lycklig, nöjd. Det är en fröjd att en lördagförmiddag ligga i sängen, läsa feministlektyr, känna att den älskades är styv, vara våt och kåt. Ta i mun. Ta i. Vara vi.

Bang

2008-02-12T18:59:00.000+01:00

Ett spel så här i alla hjärtans dags tider. Lek lite.

fånga feminismen

2008-02-04T18:43:00.000+01:00

Som liten flicka anammade ”kvinnosaken” för att jag förstod att gamla gubbar inte skulle bestämma vad som passade sig för mig för att jag fanns i en flickkropp. Vi bildade byns första flick-fotbollslag, bara för att gubbar sa att flickor inte skulle spela fotboll och för att gubbarna sa att om nu flickor fick spela fotboll, så skulle flickorna ändå inte kunna spela fotboll, eftersom att flickor är flickor. Ganska snabbt övergav jag fotbollen, men kvinnosaken förblev min sak. I många miljöer mötte jag motstånd för att jag var flicka och sedermera för att jag var ung kvinna.

På mitt första arbete hälsades jag välkommen av att den interna postcentralens chef som frågade om jag knullat i helgen. Den förvirring jag upplevde överträffades endast av min av förnedring. Situationen avslutades med gubbiga gapflabb. Efter veckors vandrande med postvagnen runt i en bastion av ovälkommna verbala och fysiska sexangrepp, blev jag mer arg än rädd när en vaktmästare placerade sin hand på min stjärt. Med arg kraft sparkade jag rakt i hans bak. Sparken gav honom kotförskjutning. Efter den sparken kunde jag något mer fredad ta postrundan. Gliringarna om hur en argbigga ska tuktas från äckliga gubbar, var inte lika besvärande som äckliga gubbars händer på stjärten. Det var fortfarande enkelt med kvinnosaken. Det var kvinnor mot de gubbar som kränkte oss, tänkte jag.

I högklackat, höga slitsar på blanka klänningar, rödaste läppstift och svallande hår festade min vän och jag. Feministfester, så väl som nattklubbar och svartklubbar frekventerades av oss. Min vän fick ofta beröm för modet att våga bejaka sin ”kvinnlighet” av kvinnor. Lika ofta som min vän berömdes av kvinnor för sin ”kvinnlighet” dömdes jag för min ”kvinnlighet”. Jag sågs som en som bara ville mäns uppvaktning och penetration. Trots att min vän och jag var lika klädda och vi båda, bland mycket annat, ville mäns uppvaktning och penetration blev han gillad, men jag dömd. Visst var jag feminist, men förvirringen fanns där: Varför fick han, men inte jag vara klädd till ”kvinna”?

Familjebildande och jag betalade barnets tillblivelse med spyor, ingen balans, fetma och utmattning. Att barn blev till i min mage tog allt jag hade. Ingen vila, utan bara ett förkrossande kval med misskött arbete och fruktan för att det lilla livet i min mage skulle skadas. Absolut ingen extra samhällig omtanke, en riktig kvinna klarar galant graviditeter. Men inte jag och som frågade och bad om nåd. Ska inte en kvinna kunna vara gravid och utan krav på samtidigt delta i samhälliga produktionen av ekonomisk tillväxt? Fanns feminismen för mig som bara kräktes och tyckte att det borde räcka ibland, när jag själv vill, med att vara fertil och bidra till nativiteten?

När så barnen var födda var det svårt att göra det självförverkligande som hägrade utanför hushållet. Samtidigt som jag ville vara nära och närvarande för mina barn och förverkliga min tanke om mig som mamma. Jag hittade ingen väl vald väg att gå för att balansera mig som mor, maka och växande som vuxen. Flytt och offrande av yrkesbana för familjefriden fick mig i fritt och fult fall. Därtill föll den som varit den godaste maken, som gett mig modet att leva med kärlek. Vi föll ifrån. Vi föll ifrån varandra och familjen föll samman. Det var en tid av förvirring och i feminismen fanns ingen vila. Jag sörjde min förlorade kärnfamilj.

Så börjar ett liv med barn varannan vecka och som frånskild fru. Längtan efter barnen varannan vecka var, är en dolk i diafragman. Hålet huggs upp varje vecka vid hämtning och lämning. Barnen är ledsna, längtar alltid efter mamma eller pappa, att vara familjen. Längtan lägger sig ner på lur, dolken domnar och åren går. Samtidigt som familjen fattas, får jag luft att minnas att jag haft kraft. Men nu är jag mer en förlust än en kraft. Allt fattas mig och hur ska jag orka ge av mig till mina barn? Jag är ingen och kan inte minnas vilken min favoritfärg är. Jag minns inte heller vem jag är eller var. Eller var min kraft är. Har förlorat jaget och blivit en förlust. Ihålig vandrar jag med förlusten, finner att förlustelse kan fylla mig. Champagnebubblig och chevalereskt bemött börjar jag befinna mig i mig. Sista slantarna går till siden, för sensuella och sensibla stunder.

I att vara åtråvärd finner jag en början till att bygga mitt egna värde. För lusten och kättjan är krafter ur det levande livet och ger fotfäste. Så återvinner jag kraft fler funktioner i livet och kommer i kontroll. Frågorna hopar sig: Måste jag fungera och vara i kraft för att vara feminist? Eller går det när jag förlorat kontrollen och faller? Är jag också då en som räknas? När den enda klena ekonomiska gren som jag kan greppa är att vårda dementa och senila nätterna igenom om och om igen? När det enda som får min värld att glimma är glittret i den mans ögon som ser mig? I en yrkesvärld som är ett villande hav av kvinnor och gamlingar och krymplingar, full av svagt och svalt värderade individer, undrar jag vilka som värnar vårat värde?

På min arbetsplats frodas inte feminismen, inte heller formulerar några medialt framstående feminister framtidsplaner för oss som vårdar samhällets svaga, vad jag kan förstå. Men jag tror fortfarande att jag är feminist, att vi alla är lika värda, oavsett kön. Men mer och mer ser jag att det finns det som är fint, det som är ofint och det som inte finns i den feministiska debatten. Det är som om feminismen har blivit far, fött fram sin egen fiende, helt enkelt närt en hierarkisk struktur vid sin barm. En struktur som fokuserar på de välformulerades frågor. En struktur där över och underordning håller människor fångna i en patriarkal fälla, fast låsta vid sina egna normer, istället för att värna alla olikas lika värde. En struktur som stryper.

Jag vet inte längre vad feminismen för med sig och för vem. Ändå vill jag påstå att jag är feminist, för det går inte att ge upp inför den patriarkala strukturen som förminskar alla människors möjligheter till att välja liv. Jag fruktar den struktur som är patriarkal, som ger faran och fasan med att samhälliga normer möjliggör att vissa kan fortsätta leva gott på att andra lever sämre, både globalt och lokalt.

Jag önskar mig en feministisk rörelse som värnar varandra och särskilt de svaga, som ser människors möjligheter och vågar nya vägar. Jag önskar mig en feministisk rörelse som hämtar kraft ur ett ”vi”, av att inkludera människor. Inte en feminism som exkluderar de som inte är lika, som får kraft och värme av att de som är ute i kylan, fryser ännu mer. Så önskar jag också en feminism som inte ber om ursäkt, som inte backar, bugar och tackar för smulor. Det är dags nu, om inte annat för våra döttrars och söners skull att alla olika alltid är lika värda, oavsett kön.

Maybe

2007-12-02T16:35:00.000+01:00

Dolly Parton & Chicken Ranch Girls sjunger alldeles ljuvligt om Hard Candy Christmas. Och jag som är lycklig behöver inte längre tänka "maybe" för även om livet fortfarande är mycket slit, så är jag helare och älskad av en jag älskar. Det är den yttersta lyxen och jag njuter, även i december-ler-mörker-vertikalregn-vinter-Skåne-helvetet med krånglande avlopp. Nu är det mer så att maybe har blivit may be. Om ni förstår. Jag får vara. Hel.

Jag tillåter mig.

Hela tiden och en gång till.

2007-10-08T13:43:00.000+02:00

Jag har provat att samarbeta med min samtalspartner. Det gick bra. Och så har vi samlagat oss till sällhet. Nu i barnveckan är varje por över hela kroppen en mun som tjuter av längtan att lägras. Jag har mött härligheten hämningslöst. Briserat av bubblande bäcken. Skrattat in i sammandragningar. Hört hans hjärta hammra och jag har gnytt i gryningen.

Till och med har jag nämnt för barnen att jag är kär. Äntligen, sa den lille. Jag undrar mycket hur jag ska hantera allt detta. Jag vill så gärna att mina barn ska få leva bland vuxna i ljus, utan att känna sig glömda. På något sätt vill jag visa att det finns mer än spruckna sammanhang. Jag vet inte hur.

Jag är lycklig och lätt.

Johanna Parikka Altenstedt

2007-09-25T19:09:00.000+02:00

hotar hora. Inte särskilt snyggt gjort, läskig läsning.

god funktion

2007-09-25T11:11:00.000+02:00

Om att leva livet och inte ta sig igenom vardagen bara. I höstas kantrade och kollapsade min tillvaro. Kroppen hade redan länge klagat, men jag körde på. Då lämnade minnet walk over. Korttids minnet la sig platt och jag visste inte längre något. I vakum blev jag så tvungen att vila, mot min vilja. Eftersom jag inte ens mindes vad jag ville. Sakta har jag blivit bättre. Samtidigt som jag insett att jag måste ge mig tid. Att jag exempelvis får sluta planera morgnar där inget utrymme för min egen frukost och påklädning finns och börja planera morgnar där jag får en stund i tillvaron. Den sura gamla sanningen om att inte jag ger mig tid, så får jag ingen tid. Ingen annan kan ge mig det. Nu går det lite bättre, med levande ljus och tid om morgnarna, trots höstmörker.

För att inte ständig behöva lösa problem efter katastrofen inträffat har jag också tagit mig tid till eftertanke varje dag och jag börjar minnas att göra det dagligen. Det går lättare om det redan är tänkt på med livet och lösningarna. En del dagar fungerar jag.

Att jag fungerar en del dagar har gjort det möjligt med tid till en samtalspartner. Vi har talat om allt man vill leva. Till helgen ska jag allra minst prova om det också är en samarbetspartner. För då ska veden in. Hur som helst så tar han i saker på ett ljuvligt sätt, som får mig att önska att jag vore någon teknisk manick han fingrar på. Och han har de längsta ögonfransar jag sett, som skuggar ögon. Ögon som glittrar och svartnar om vartannat. Den här gången får det ta tid, för ska jag möta någon så får det vara en samtals-samarbets-samlags-partner. Allt i ett. Inget mindre.

Jag vill leva gott. Samlevnad.

skitdag

2007-09-20T18:35:00.001+02:00

Vad är det allra värsta med att leva som ensam vuxen i en familj? Är det att inte ha en samtalspartner, att inte ha en samlagspartner eller att inte ha en samarbetspartner? Just nu, är det inte att språkas och att spraka erotiskt som är akut. Barnen slåss, läxorna är oöverstigliga (Varför räknar de matte så konstigt. Uppställningar som liknar inget jag har sett förut), veden är sur och ute i regnet, hästarna är både blöta och sura, hunden gläfser och avloppet har börjat anfalla. Det kommer otrevligheter upp ur toalettstolen. Jag tröstar barn, läxhjälper, ordnar med veden, fodrar hästarna och rastar hunden och fixar avloppet. Allt är uppgifter jag klarar, men helst inte samtidigt som ikväll och det hade varit skönt att dela det som måste göras. Men att ens ha tid för att träffa någon för att utväxla en hastig puss verkar svårt, så att kunna möta någon att dela livet med verkar helt utsiktslöst, om jag inte hittar en toalettdykare i avloppet, nu när jag rotar i rören.

Kär lek känns långt borta.

Sol ute, sol inne och sol i sinne?

2007-09-19T07:58:00.000+02:00

Eller kanske inte? Kanske mer kallt?

Snart kommer snön.

Vardagsvåld

2007-09-18T09:01:00.000+02:00

Om Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut, som innehåller sjutton kvinnors berättelser om "vardagsvåld", skriver Ann Heberlein, doktor i etik, i SDS: "Det som binder samman de olika berättelserna, förutom att de alla varit utsatta för våld, att de i varieranade utsträckning tagit ansvar för mannen som gjort dem illa. Kvinnorna har skylt över, ursäktat, försökt igen, och lagt skulden på sig själva." Herbelein tar upp Unni Drougge som trodde att kärlek måste göra ont och Maria Küchen som tyckte att det kändes normalt att hänga med killar i baren som våldagit henne natten innan.

Sista stycket i sin text inleder Herbelein med: "Det handlar om våldsamma män, om mäns föreställningar om kvinnor, kvinnors värde och männens rättigheter. Men det handlar också om kvinnors föreställningar om män, om manligt, om kärlek, om sex. Det handlar väldigt mycket om förväntningar - vad kan jag vänta mig i en relation?"

Sorgligt nog har jag delat öde med Unni Drougge och Maria Küchen och också trott att det var det normala. Än mer sorg finns i det faktum att det är många fler som kännt detsamma och det som får mitt hjärta att nästan brista, är att det finns en risk att min dotter kommer att dela den upplevelsen.

Heberlein tar upp en lärare, Karin Nygård, som menar att kvinnor måste lära sig att inte acceptera kränkningar och börja med att rädda sig själv istället för partnern. Jag skulle vilja lägga till att de som är utsatta för våld i en relation bör rädda sig själv och inte bry sig om att rädda relationen. För jag tror att man försöker rädda sitt sammanhang mer än den enskilda partnern, även om det kanske ger samma handlingar. Jag tror att det finns tankebanor som är som dessa: relationen är till hälften min och på så vis så gott som till hälften jag. Om det då sker sånt som är fel i relationen är det ju till hälften mitt. Och om jag då lagar och lappar och skyler över det fula i relationen, verkar hela relationen bättre och följdaktligen också jag.

Hur ska jag lära min mycket vackra och vänliga dotter att inte acceptera kränkningar, så att hon aldrig ens behöver koppla ihop orden vardags och våld?

don't you cry baby cause you're crawling

2007-09-17T20:20:00.000+02:00

start again, it's a beautiful morning

SubFrau är allt du behöver i höst!

2007-09-04T13:26:00.000+02:00

Gå och se SubFrau det är allt som behövs för att värmas i höstens mörker. Det roligaste, viktigaste, härligaste, ärligaste och hjärligaste på scen nu. Kanske på en scen nära dig och om inte, ta dig tid att gå ändå. Det är det värt.

lättare

2007-08-15T20:32:00.000+02:00

Just nu är jag inte mycket mer än en slime, eller ett litet våp. Trist tillvaro. För att pumpa upp min existens på nya nivåer, besjälar jag mig med den här kvinnan som personifierar någon slags grandessa. En gång var hon rund och lantlig och bortom allt.

Kan hon, kan jag också flyga, tänker jag. Nu.

kroppsminnen

2007-08-14T16:37:00.000+02:00

Borde ha väntat mig det av värmen. Att tinas upp och börja känna. Längtan lågar. Men inte öppet. Inte för någon som ska komma. Vaknade av en skakning. Jag vet inte om det var för att jag grät, för att jag kom eller för att han gick. Inte var det för att han är här. Det har han inte varit sedan februari och jag skakar än.

Vaknade och ville bara han. Någon gång har jag vetat att det skulle komma. Alla adresser och nummer nogsamt raderade. Dessutom har han flyttat. Och jag vet inte vart. Men jag vet nu att förälskelse är inte lätt för den som är en förhandlare. Han kan konsten att få loss kidnappade, men inte den kära leken.

Och jag kan nästan ingenting nu.

Bara bida min bränntid.

Inte Nick Cave precis...

2007-08-14T13:48:00.000+02:00

...men alldeles underbart ändå.

kvantsensualism

2007-08-13T19:05:00.000+02:00

Äntligen, värmd av solen. Barn som badar i vatten och sand. Äntligen vackert, inte bara väder, utan hela världen. Liten son, som inte kan simma, ger kalla vattenkramar som värmer i hjärtat. Långbent blond dotter med begynnande bröst och väninna, simmar trots rädsla för mörka vatten ut till flotten. Där dyker ystra ynglingar, skvätter och skrattar, så att flickorna skriker och fnittrar.

Hull i full dager, vänt mot solen. Svettiga och varma eller sjövattenkalla. Alla är oändligt vackra. Vill helst få hålla alla, söka mörka skrymslen och ljusa skratt. Gömt och glömt ögonglitter bubblar från ben och märg.

Bakom bok om kvantjag kikar jag på dem som kysser, tänker att om det inte finns en början och inget slut, så är jag också dem. Känner mig nästan som nykysst. Och tänker imorgon är det jag. Värmd.

urartad erotic memoir blogg

2007-07-23T11:21:00.000+02:00

det är långt mellan de erotiska glimtarna, lika långt som det är mellan mina möten med män. Den här bloggen urartar från erotisk memoir till längtan efter mer. Och jag inser att det är alldeles för många träd i min skog och alldeles för långt mellan män som Cave.

Eller hans dansare, för all del.

Världens vackraste video

2007-07-19T12:50:00.000+02:00

och jag befinner mig mellan här:

och där:

och undrar när?

egentligen en kommentar till Lyckliga han

2007-07-12T13:00:00.000+02:00

Det här inlägget började som en kommentar till Lyckliga han som skriver om impotens nojjor och slutade som ett inlägg fyllt av längtan efter den som inte finns, så därför får det stanna här.

Om Viagra, så finns det något piller nu som inte är lika starkt som Viagra. Inte heller blir biverkningarna lika starka d v s att mannen slipper riskera klåda över hela kroppen, förstoppning och rodnad i ansiktet för en härlig stund. Fast jag minns inte vad pillerna heter. Andra kan säkert det bättre.

Min erfarenhet av Viagra kommer från en relation där han drabbades av impotensproblematik på grund av prostatacancer. Det var han som var olyckligast över att han inte kunde behålla sitt stånd på det vis han önskade. Jag var tillfredställd som det var, han var härligheten själv på alla sätt och vis och kunde få mig att flyga fint utan att använda sin erektion i allt för långa stunder. Tiden innan Viagra utvecklade vi förmågor och förförelse som fick våra kroppar att sjunga. Och mig att bli fuktig bara av ett litet mejl. Tillslut räckte det ändå inte för honom. Han kände sig inte hel om han inte kunde hålla sin erektion. Kanske var det extra viktigt för honom som faktiskt stod i dödens skugga och strålbehandlingar, att känna sig helt levande. Han hade inte tid att vänta på att det skulle lösa sig. Hans läkare skrev så ut Viagra. Kvar förförelse och förmåga. Jag sjöng, flög och sög. Och han var en hård härlighet och sedan i mig. Då tappade jag fästet och föll genom rymder. Om och om igen. Längre än lagom, långt bortom härlighet, in i salighet.

Allt mitt fallande genom ljus, lyste upp honom. Den lilla döden bländade stora döden. En liten stund. Döden är ju så stor.

Om man vill kan man läsa en lång redogörelse för det första tillfället med vännen och Viagra. Det står inget om biverkningar, men väl om annat.

början

och vidare

och mer

mera

ännu mera

härligheter

härligt

i ljus och i lugn

feber

2007-07-11T23:32:00.000+02:00

Vaknade varm i din famn. Lite klibbigt svettig. Hud klistrade mot hud. Du var varm. Du hade alltid feber. Du famnade bort min frusenhet med din feber. Tills jag var het, men utan feber. Din värme var min vän. Inte visste jag då att du aldrig skulle bli hel igen. Att feber kan värka kärlek sönder och samman. Inte anade jag när du mötte mig, stötte i mig och varsamt strök min panna, att det fanns en ände. Att det skulle sluta ske, det som hände. Att en dag hade värmen värkt bort din famn, vårt möte och vår vila i varandra. Även om jag gav mig till dig var du värk och feber. Inte längre värme. Kunde inte rädda dig. Blev tvungen att rädda mig. Från dig. Ville inte. Ville vara din, som förr. I din famn. Finns inte.

Lyckokonsumtion

2007-07-02T14:02:00.000+02:00

Förra helgen. Lustshoppade lite. Parfym. Sommardoft, liksom porlande. Ett set underkläder i beige och blå spets, med pärla,som dinglar för någon som tittar djupt i urringningen. Och så något jag verkligen behövde, gult, kraftfullt och vibrerar mig helt, i hela kroppen, när den går för fullt. Som går på el, vill varje gång jag vill och är en frälsning för en ensam kvinna. En magnifik motorsåg.

Aldrig mer ska jag dra i det där snöret och utan att den går igång. Det har hänt att jag dragit hundra gånger och inget har hänt. Inte ens ett nej. Bara jag som räknar nederlag.

Nu finns det en som vill när jag vill.

tappat andan

2007-06-29T08:37:00.000+02:00

Något har tagit slut, som att ha andats ut djupt, men utan att dra efter andan. Stum och stilla. Länge har jag längtat, skrikit och sörjt ur sexualitet. Nu är det som minnet efter dina händer inte är mina minnen. Känner inte längre kyssarna i nacken, hur du fattade om mina höfter och var den största trösten. Vill heller inte känna. Blundar och håller andan. I is-fas. Jag som brukar brinna.

Käck i tal?

2007-06-27T17:51:00.000+02:00

Enligt Runeberg är den etymologiska betydelsen av kåt: yr, yster och ostadig. Kåt kan även betyda: frodig och kraftig. Och förutom kättjefull, kan kåt också betyda glad och livlig. Att jämföra med ordet munnkåt som betyder"käck i tal".

How bad could it be?

2007-06-25T16:32:00.000+02:00

Jag kom faktiskt på att jag skulle vilja skicka den här till en vän.

Då måste det ju minst finnas hopp i mig i alla fall. Jag har tvivlat.

& 6

2007-06-25T13:22:00.000+02:00

Förmodligen är jag rysligt fånig, men jag tycker att det är förskräckligt roligt att om man inte trycker ner shift-tangenten som man ska, så blir & till 6. Och jag undrar om jag delar humor med tangentbordskonstruktören?

Människolängtan

2007-06-21T18:07:00.001+02:00

Vill vara lägrad, länge och igen och igen och ännu en gång bli begärd, förförd, berörd dag ut och dag in. Men nu, ingen som inte kan låta bli mig. Det är inte någon som inte kan låta bli att lägga sina händer på mina länder, i den trista kassakön, så att jag drar andan och ler och längtar mer. Inte heller någon som smyger sin hand under bordet, under min kjol och längs mitt lår, för att få tiden som talet tar att gå. Ingen väcker mig våt med sin hårdhet. Ingen som smeker när livet är svårt.

Henrik Berggren och Lars Trädgård skriver i sin bok "Är svensken människa?" om svenskars syn på kärlek och relationer, att svenskar generellt värnar oberoende och ser relationer med beroende i som något osunt. Så jag är kanske inte trots mitt ursprung svensk, utan rent av människa och beroende av annan människas kärlek och längtan?

solbränna

2007-06-12T22:40:00.000+02:00

Har bränt brösten. Badat i bikini med barn på jobbet. Bakom bikinin, vitt skinn. Det röda bränner. Minns hur du ömt kysste min rodnade hud om försomrarna. Du sa att det skulle lindra hettan. Det hände att din tunga dansade över det vita. Vitt skinn snart lika hett, som rött bränt. Då var jag en pulserande rodnad, glömde ömt och rött, rätt och slätt. Tog tröst av dina stötar och flög över solen, till svalkande ljuslustlavin. Nu ensam i mitt hus, brösten bränner, gråten bränner. Och den du var, finns inte ens mer.

Jag vill ju inte vara den som är den.

2007-06-05T23:12:00.000+02:00

Det vill jag ju verkligen inte. Jag har som grund att prova innan jag förkastar. Så nu har jag då provat, provat BDSM. Och nu vet jag bestämt att jag inte tycker att det är upphetsande att vara fast, bli slagen eller höra dumheter. Tvärtom, så var det mer som jag stod ut, för att det sköna med kropp mot kropp, hand mot hud, mun mot mun, tungor som vandrar och han äntligen i mig.

Tar emot

2007-05-29T20:18:00.000+02:00

Småsexa och vällusta, ord från en rak, rar man som får mig att flyga, falla i forsen, fylld med bubblor. Ger mig blommor, härliga händer håller hårt, klär av klänning, kysser, packar upp matkassar, skälver mig mot skärbräda, smörslungar grönsaker. Håller mina flanker, jag flämtar över diskho. Han steker kött när jag hämtar andan, väntar, jag vibrerar, serverar vin, vi äter nakna. Sedan mer. Härligheter, händer, mun mot mun, mun mot ljumske, mun om bröstvårta, tunga i vulva, varm, våt. Sprakar som en raket genom gnisterregn. Igen, igen, igen och om igen. Är i ljus. Är ljus. Landar, lätt.

Memento mori och duende

2007-05-22T20:14:00.000+02:00

Jag skrev att jag skulle utveckla mig om "memento mori", som bränsle för att känna närvaron bränna och den erotiska elden brinna. Så jag börjar här, med den lite äldre spanska kulturen, med begrepp som "cornada", d v s en svår sårskada som matadoren fått av tjurens horn och duende som finns som begrepp i andalusiskt kultur och som favoritdramatikern Fredrico Garcia Lorca gestaltade och inkarnerade. Lorca har sagt, fast förmodigen på spanska:

"Thus duende is a power and not a behavior, it is a struggle and not a concept. I have heard an old master guitarist say: ‘Duende is not in the throat; duende surges up from the soles of the feet.’ Which means it is not a matter of ability, but of real live form; of blood; of ancient culture; of creative action."

Om man möter kär lek lika öppet och med samma bävan, förväntan och mod som den matador som står stilla och möter tjuren mitt på arenan, trots att han minns smärtan från den cornada han fick av den förra tjurens horn och trots att han minns den långa läketid cornadan krävde, kommer magin. Även i det allra längsta förhållande. Likaså den hisnande känsla av närvoro, som att vara medveten om att döden rusar mot dig. För det gör den. Mot dig och allt det du älskar. Allt det som du tar för givet. Som jag ser det, om man lever i visshet om att allt kan förloras varje sekund, att allt bara är till låns och ingen är din, inget ditt. Då är det vackraste och varligaste att låta sin lånade tid gå till lek och kär lek och kärlek.

Erotisk eller neurotisk

2007-05-20T08:30:00.000+02:00

"Varför har man världens bästa sex med världens sämsta kille?" frågar en artikel i senaste numret av svenska ELLE. Jag har skrivit det förut i en kommentar och jag anser att modetidningar är underskattade för sin förmåga att ta up tendeser i tiden. De skriver ofta om mer än modetrender. Det är en annat ämne än det jag tänkte ta upp här, men jag vill ändå rekomendera det utmärkta radioprogrammet Stil av kunniga Susanne Ljung. Insiktsfullt om kläder, stil, modehistoria och populärkultur.

I artikeln i ELLE kommer en Adrienne Burgess (författare) till tals. Hon säger: " Vi har alla sex för att komma varandra närmare rent känslomässigt, och den där sköna effekten efteråt blir ännu skönare om man är känslomässigt fjärmade från varandra."

Och Adrienne Burgess fortsätter: "Om man har ett lyckligt, stabilt förhållande handlar ens sex om åtrå och man ligger med varandra när det passar ens jobb-sova-träna-schema. Men när man har ett osäkert, skakigt förhållande handlar det om maktkamper och att märka ut revir. "Om han har sex med mig måste det betyda att han älskar mig och då är jag trygg." Många blir höga på den här kombinationen av åtrå, makt och rädsla."

En relationsterapeut Michael Myerscough, menar att ångest och rädsla är ett afrodisiakum. Mängden stresshormoner som kortisol och adrenalin ökar med ångest och rädsla. Det leder till att hjärtat slår snabbare och blodet rusar runt i kroppen, som vid förtjusning. Myerscough menar att de må-bra hormoner som frigörs vid sex upplevs starkare, om man har mått dåligt innan.

I artikeln näms som en av fördelarna med "neurotik" att när sex är det enda gemensamma, ser man till att det blir bra. En av nackdelarna: om man går på adrenalin och ångest kan det bara sluta med en kraschlandning.

Jag känner alldeles för väl igen mig, i deras resonemang. Så har jag haft det. Många gånger om. Men jag vill tillägga, att det är inte det enda sättet jag upplevt entusiastisk erotik. För jag har haft förmånen att leva i en lång relation med härlig, hållbar kär lek. Min övertygelse är att den kicken som ångest ger, den kicken som oron för att förlora den andra ger, den kicken kan man söka gemensamt. Den kicken kan man få tillsammans, som något som befäster relationen, istället för hotar relationen. Det finns Lyckliga paret här i bloggosfären. Jag tror att de söker och provar för att hitta den gemensamma kicken. Erotik både kräver och ger energi. Det räcker inte med slentrian om det ska bli eldigt och enande erotik. Min fasta övertygelse är att man kan i en öppen och kommunicerande relation bevara kärlek, kär lek och bubblor i bäcken som ger mod att leva samman i glädje och åtrå.

handla

2007-05-18T21:40:00.000+02:00

Rosig om kinderna och glittrig i blick. Rak, rar man och jag, funnit stund, vällusta. Bubblar upp bäcken, lätta steg, rak rygg och putig byst. Handlar. Minns hans händer, drar andan, svankar, bland pommes och frysta ärtor. Håller hårt i frysdisk, lutar brännande bröst över kyla, ler, tittar ner. Stirrar på brysselkål, lusten virvlar, yr. Längtan är längtad. Lättnad.

Söta drömmar

2007-05-17T21:01:00.000+02:00

En gammal fin sång till helgen.

Och glöm inte:

Birgitta Stenberg, en absolut favorit och föregångare

2007-05-17T11:41:00.000+02:00

I senaste numret av Damernas Värld intervjuas Birgitta Stenberg om att välja sin egen väg. Jag har sedan mina tonår funnit en befrielse och bekräftelse i Birgitta Stenbergs böcker. En som jag, innan mig. Och jag är Birgitta ett innerligt tack skyldig för att hon så modigt banat väg, för min ljusa lust.

Om att välja i DVs artikel:

"När Birgitta Stenberg inte vet vad hon vill eller tvingas välja mellan två onda ting har hon hittat en effektiv metod, hon singlar slant.
-När myntet är i luften vet man alltid vad man vill, det är liksom ingen tvekan."

"Man måste ta plats, stå på sig och inse att det inte är så farligt. Det finns mängder av underbara böcker som är oskrivna endast på grund av rädsla för vad mamma ska säga. Kvinnor ska sluta bry sig om vad andra tycker, säger hon."

DV skriver: "Till oss som har svårare att göra avgörande val ger Birgitta rådet att lyssna innåt, försöka reparera när det går fel men också inse att livet inte är en dans på rosor, vi ska lära oss något också"

Vidare står det i artikeln:

"Idag lever hon som särbo tillsammans med ett par och menar att främsta fördelen är att man lättare kan behålla ett sunt utanförperspektiv på sina konflikter när man är tre.
-Vår värld är inte mogen för trekanter ännu men jag är förargad över att jag inte valde att leva så här tidigare, säger hon."

Birgitta Stenberg är lika klok som vacker. Det vill jag med vara.

2007-05-14T21:12:00.000+02:00

Och han bara babblar, babblar och babblar. Önskar att han kunde hålla mun. Hålla mun om bröstvårta.

Alternativ till Melodifestivalen

2007-05-13T09:03:00.000+02:00

Såg en annons på nätet för PARSHIP de erbjöd personlighets test och matchmaking. Personlighets test är ju roligare än Melodifestivalen, så jag slog till. I den delen som behandlade drift/självkontroll stod det om min personlighet:

"Du är kapabel att visa dina känslor fullständigt och utan förbehåll i en parrelation. Därtill är det mycket viktigare för dig att uppleva lidelsefulla moment än att ta hänsyn till några konventioner. För att kunna leva ut dina känslor är du beredd att ignorera åtskilliga konventionella krav. Med denna energi är män helt förtrollade av dig. Men det finns risk att du ibland förlorar kontrollen och därmed sårar andra."

Och som tips för partner val:

"Du bör söka en man som också gillar att njuta men dessutom visar den nödvändiga hänsynen till den andra partens känslor i relationen. Då kan du få uppleva att man kan njuta av lidelse och känsla och samtidigt ta hänsyn till andra."

Oj, ja, vad ska jag säga om det? Njutning i ljus lust, ja tack!

För att gå vidare med nästa. Om mina manliga sidor, så skriver de det lite märkliga svaret på manliga sidor av min personlighet:

"Du har inga problem att ge dig in i en relation som är karaktäriserad av en klassisk rollfördelning. Du drar helt medvetet fördel av att mannen ger dig det yttre stödet så att du kan huvudsakligen sköta om den privata delen av relationen. Även om du absolut vet vad du vill och även kan visa det - är du självsäker nog att ibland låta din partner ta över ledningen."

Inte för att jag någonsin tänkt mig att ordna in det under manliga egenskaper, som jag i och för sig hade brist på enligt PARSHIP. Det är också lite svårt för mig att se mig som en "klassisk kvinna". Deras råd i val av partner var i alla fall:

"Då du gärna ge din partner känslan att bli ompysslad är du en kvinna med kvaliteter som speciellt en stark och självsäker man uppskattar. Om en sådan man ger dig nog utrymme kan en sådan förbindelse bli en harmonisk relation."

Och det är väl där haken är, speciellt en stark och självsäker man, jag tror inte jag träffar särskilt många sådana män, som upplever sig som starka och självsäkra. En och annan av de där i de dyra tunna yllekostymerna har haft en god självkänsla och varit stolta över sin kapacitet. Där uppstår problem, för ofta är mäns självkänsla och upplevelse av sitt eget värde kopplat till ekonomisk status och konventionella värderingar av vad framgång är. Jag kan utan omsvep erkänna att jag dras till dem, deras självkänsla och stolthet, men problemt är kanske att jag inte så vidare värst materialistisk, snarare bohemisk. Det leder förr eller senare till en frontal krock av värderingar mellan mig och männen med de dyra kostymerna. Var är de stolta självsäkra bohemmännen? Ja, han, den polyamorösa mannen, kan sorteras in där, men jag vill ha en egen man nu, faktiskt. Jag är i en possesiv fas.

Så kommer vi till hur mycket närhet jag vill ha, enligt PARSHIP:

"Hur mycket inre närhet till partnern önskar du dig? Som du ser i bilden är din önskan efter partnernärhet jämförelsevis mindre utpräglad än hos dom flesta kvinnorna. Du drar dig gärna tillbaka ibland. Ständig närhet till partnern är inte precis det vad du söker i en parrelation - du skulle känna dig insnärjd och i längden bli lite nervös. För dig är det viktigt att var och en kan ägna sig åt sina intressen - huvudsaken är att man har förtroende för varandra."

Det stämmer nog alldeles utomordentligt väl. Deras tips i partner vals frågan:

"Ge akt på att du väljer en partner som ger dig det nödvändiga utrymmet och som ibland gärna ägnar sig själv åt sina egna tankar och intressen.

Många män önskar sig en större inre närhet i en parrelation än dom får. Det borde inte vara svårt för dig att närma dig dessa förväntningar och därmed höja chanserna till ett harmonisk kärleksförhållande."

Så vad är det PARSHIP säger? Kanske att en stark, själsäker, lidelsefull man med egna intressen och utan alltför stort behov av att vara konventionell är vad jag behöver. Det visste jag redan. Att jag bör skärpa till mig på inre närhetsfronten, kan jag försöka arbeta på. PARSHIPS exempel på inre närhet var: att man vill att den andre ska läsa den bok man nyss läst och blivit berörd av, för att kunna diskutera den sedan. Och jag lovar att försöka hinna läsa den där boken om det är det som fattas och skiljer mig från samtal, samvaro och samlag av sensuell, seriös och seriell art. PARSHIP går vidare och skriver:

"Din njutnings- och livsglädje smittar av sig till många människor. Men speciellt i en relation bör du mera bemöda dig att visa dina känslor. När du inte vågar visa hjärtliga känslobetonade moment framstår du lite kylig och dina beslut verkar möjligtvis egoistiska. Inom yrkeslivet kan detta vara absolut lämpligt men en kvinna som söker en äkta manlig partner önskar sig när allt kommer omkring mera tillgivenhet och ett varmt hjärta. I en parrelation bör du uppskatta dessa egenskaper mera. I ett parförhållande bör du försöka att bemöta mannen som möjliggör att du kan ännu mer utveckla och visa ett varmt hjärta."

Vad i all världen är "en äkta manlig partner" och är förklaringen till alla relations tillkortakommanden att männen jag valt inte har varit äkta manliga?

Pinsamhet blir härlighet?

2007-05-07T19:54:00.000+02:00

Härom dagen i en kommetars-konversation hos
Henrik kom pinsamhet upp som en faktor i utlämnadet av sig själv i samband med erotik. Carul Mare skrev: "Ja, det är ju lite pinsamt att se hur någon exponerar sig utan tanke på följderna, ens för sig själv". Det fick mig att börja fundera över min egen pinsamhet och hur jag förhåller mig till den. Till exempel när jag började skriva den här bloggen, bestämde jag mig för att skildra erotik utan att väja för det pinsamma och utlämnande. Att jag skulle vara sann mot min upplevelse i texterna. Inte försköna mig. Så har jag också gjort. Nu när jag läser om de första inläggen rodnar jag nästan. Men de är sanna och det är jag stolt över mig själv för, jag gjorde det jag föresatt mig. Nämligen att beskriva en erotisk upplevelse så kronologiskt och nära min känslomässiga upplevelse jag kunde. De första 7 inläggen med början från "längtat länge" den 19 januari -06 är en och samma lek, om man räknar bort "budoirstämning". Det var läskigt i början, för jag var orolig att jag skulle uppfattas som patetisk. Fånig och pinsam som berättar om hur jag tappar sansen, så att armarna inte bär när jag står på alla fyra, trasslar in mig i håret och tycker att hans kön kommer för långt in i min mun och njuter av lusten. Tack alla vänliga läsare som endast kommit med glada tillrop och vänliga kommentarer, fått mina farhågor att komma på skam och gett mig kärleksfull bekräftelse.

Det finns också något intressant med pinsamheten. Själv stannar jag alltid kvar för att se vad som händer när det blir pinsamt oavsett situation. När inblandade rider ut pinsamheten tycker jag att det kan bränna till, av närvaro och livsnerv. Kanske för att vi då har delat något jobbigt och fortfarande är vid varandra. Jag har jobbat en del med amatörer på teater och tycker mig ha sett att just då när de skriker nej och det är för pinsamt, om de får en varsam puff fram gör de storverk och känns sanna och närvarande på scenen. Kan det vara så att bortom pinsamheten ligger härligheten. Att när det pinsamma inte längre är att räkna som pinsamt är det ljuvt.

När jag läser om mina texter som var så pinsamma att skriva och pinsamt att erkänna att så är jag, kan jag ändå tycka mycket om mig, som är så förtvivlat förtjust och helt hängiven honom. När jag minns mina amatörer så minns jag också dem med varmt hjärta som skred över sina gränser, modiga och varma och bävande. Kanske det är där som det härliga är i lek, både i kär lek och teater lek, att i värme få vara allt det man är och även det fånigaste blir i värmen vackert mänskligt? Jag tror det.

Varmare än våren

2007-05-04T12:44:00.000+02:00

Med en livmoder som en slokande kaktus vandrade jag genom min vardag, när han ringde och frågade om jag kunde bjuda på kaffe. Han hade vägen förbi. Det kunde jag inte, mitt i barnhämtning och kläder-till-sommaren-shopping. Att han ringde, länge sedan vi sågs, bara lite sporadisk kontakt sedan dess. Han har vandrat i mina tankar, i synnerhet ju krångligare det blev med någon som inte ville mig, desto mer längtade jag rakhet. Som han. Rak och stolt sexuell. Kommunicerande till den milda grad, att han som enda man, har fått ge sin version i ett inlägg på bloggen.

Senast fick jag släppa taget, för det var förälskelse och starka känslor i oss båda. Känslor som gjorde att jag vill vara hans enda och som gjorde att han skrämdes av sin vilja att knyta sig an. Han var rädd för att en annan kvinna inte längre var lika viktig, när han mötte mig, sa han nu. För jag mejlade sedan, när jag kom hem och han ringde tillbaks. Mejlade om att jag är en ynklig stackare som knappt får luft, som behöver bli stärkt och styrkt av att någon vill, att någon längtar mig och att någon rör mig in i flygljuset. Och jag frågade om han vill, allra minst en gång till, med mig.

Han vill. Han berättar om mig i hans fantasi i vinternatten. Jag vill. Han berättar om sitt liv, sina kvinnor och barn och jobb. Vi vill. Letar i kalender efter en lucka. Samkör scheman för det sköna. Ska kollas och chekas och bekräftas.

Han minns mig, fantiserar mig och vill mig. Jag längtar hans rakhet och glada stolta sexualitet. En vila, en frist, en lisa. Med en livmoder som är klar att dansa.

Våra mig varm

2007-05-03T10:36:00.000+02:00

Det är vår. Jag vill vara i våren. Våra mig varm. Ha annans hud. Mun i ljumske. Fint farande fingrar. Mjuk mun. Hårdhet, härlighet i hand. Läppar om lem. Känna kropp, släppa in sakta, för att flyga, ta emot flyttfåglar i vårrus. Rymdljus.

Vill med någon. Men vet ingen som vill mig.

Sexobjekt?

2007-05-01T18:26:00.000+02:00

Att vara att objekt, vem vill det? Vad är det man är då, om man är ett objekt? Vad kan man göra som sexobjekt? Ligger "görande" i objektets natur eller är objekt en passiv form, ett varande?

Tankar kring objektifiering, sexobjekt har dansat runt i min skalle hela Valborg, efter kommentarsdialog hos Lyckliga Paret. Där en kommentator Johan skriver:

"Att vara extra man är att vara objektifierad. Trivs man inte med det så ska man aldrig åta sig något uppdrag som extra man. Tjusningen – och glädjen – för oss extra män är just att vi blir så skönt objektifierade, vilket få män någonsin får chansen att uppleva!"

om att vara den andra mannen i en trekant med två män och en kvinna, som han så fint benämner Hotwife-relationer. Jag minns också ett inlägg som Henrik skrev:

"För det är något jag verkligen saknar. Jag vill, i rätt sammanhang, se lusten lysa i en kvinnas ögon och se hur hennes åtrå blir till handling. Jag vill att hon tar i mig med målet att tillfredsställa sin egen lust. Jag vill bli objektifierad."

Jag funderade på om jag vill bli objektifierad som de? Och är det verkligen objektfiering de beskriver. En koll i SAOL ger: objekt är ett föremål för handling. Som jag förstår både Johan och Henriks önskan om att vara objekt är handlingen de önskar att vara åtrådda, att någon begär dem, vill dem och rör dem för förförelse. Det vill ju jag med! Så klart jag vill bli begärd, åtrådd, längtad och älskad omsorgsfullt tills jag är upplöst i ljus rymdsvärta. Ibland är det enda jag vill. Känna anspänning, hårdhet, hållen andan som blir ljuv djup suck och lycka. För att den andra vill mig.

Att vara objekt kan alltså vara det allra härligaste, så länge objektifieringen är den som objektet önskar. Vilket på något sätt gör objektet till subjekt. Till exempel: Jag (som nu är subjekt) vill kär lek (själva handlingen) med dig (och nu är du objektet). Om det nu är så skönt att du vill mig så: Du (är nu subjekt) vill kär lek (själva handlingen) med mig (jag är ditt längtande objekt). Det skulle kunna ses som en grund för att vara objekt kan vara ljuvligt om det är för en handling som både subjekt och objekt önskar.

Men det är ju inte alltid så att de handlingar som görs är de som objektet önskar. Om jag vill kär lek med dig, men du vill slåss med mig, är det inte så kul att vara objekt för dina handlingar längre. Inte var det heller trevligt att vara objekt för de handlingar som "den anhörige" gjorde mot mig. Hur stor differens kan det vara mellan subjekt och objekt önskningar och det ändå uppfattas som positivt och det man vill? Jag minns, att när jag väl insett att jag betrakatades som begärlig, kom en period som berusades av vad som var möjligt, genom att vara objektet för mäns önskningar.

Nu tycker jag att jag inte betedde mig särskilt vackert, även om jag förstår att jag på något sätt behövde det. Då kändes det som om mitt värde ökade när statsmän ringde och viskade mitt smeknamn och mäktiga män ställde in möten för att vara en stund vid min sida. Jag var ett objekt för deras önskningar, oftast så var de också helt nöjda med en stunds flirt till min förvåning. Men jag såg det som ett tecken på mitt värde att de ställde in för en stunds flirt, de ville inte ens fara genom rymden, kär lek och lust. Jag vet inte riktigt och förstår inte riktigt min roll som objekt för de männen. Deras roll som objekt var att jag upplevde att deras status också höjde mig. De svingade mig upp, från att vara våldtagen, utan existens och värde, till begärlig och med smak för män i dyra kostymer. Nu är det nästan tjugo år sedan, jag har inte samma attraktionskraft eftersom jag mognat bortom ungdomens skönhet, men fortfarande i bland faller jag.

Kan det då vara så att vara objekt är i sig inget som kan ses som vara sig negativt eller positivt. Att avgörande för hur upplevelsen av att vara objekt är kanske möjligheten att utvinna något positivt ur sin position som objekt och att subjekt och objekts önskan kanske inte måste var den samma, men möjliga att kombinera för att det ska uppfattas som övervägande positvit för både subjekt och objekt. Gällande ljuvligheter är det nog kanske så att ju mer lusten är densamma för subjekt och objekt desto djupare njutning.

Så frågan kanske är mer vems sexobjekt jag vill vara , än om jag vill vara ett sexobjekt? Eller kanske är frågan att det är hur jag objektifieras som avgör om jag vill vara ett objekt eller inte?
Och om jag vill och väljer objektets roll, har jag som subjekt valt. Är jag då verkligen objektifierad av någon annan? Men om någon handlar mot mig, mot min vilja, är det inte då jag blir objektifierad av någon annan och då är det dåligt?

jag vårar mig

2007-04-28T08:07:00.000+02:00

så är det så där igen, att solen värmer av kläder och fram leenden och man kan tillägna sig lite smyghudkontakt, när man kan sätta sig onödigt trångt för att få plats i solen vid utefikan på rasten, brevid den där varma vännen på arbetet. Så nära att hans hår på underarmarna kittlar min arm när han sträcker sig fram efter mer kaffe, som han serverar med ett leende som är som solen. Och jag blir varmare av vänligare män än någonsin.

I am a seeker, a poor sinful creature, there is no weaker than I am

2007-04-23T18:33:00.000+02:00

Observanta läsare av den här bloggen känner igen de orden. De står alltid högst upp på bloggen. Just nu känner jag mig svagare och mer som en stackare än vanligt, och jag söker, söker mer än vanligt. Jag är trött, svag och liten. Jag tror att en stor del av mig har blivit liten. För snart ett år sedan dog den anhörige som utsatte mig för de sexuella övergreppen när jag var barn.

Sedan jag var mycket liten har jag lärt mig och ägnat mycken kraft åt att undgå övergrepp. Och att härda ut övergrepp. Om jag lärt mig något så är det att även det mest infernaliska tar slut. Jag kan låta vad som helst ske med mig utan att vara med. Det når ändå inte mig, om jag inte vill. Att skydda sig så tar kraft. Jag tror att jag alltid har haft den skölden uppe och mycket få har gått runt, många fler sprungit rakt in i den. Många män som sökt någon som inte vill dem.

Jag har tidvis varit helt oförmögen att mötas eller ta emot kärlek. Jag har inte förstått eller trott på det. Den första gången någon stannade upp och sa att jag var vacker, gick jag in på en toalett och grät. För jag trodde att han drev med mig. Så var det länge om någon tyckte om mig, jag trodde att de skojade på det mest inverterade vis. Jag minns en stackars man som brukade, varje gång han kom till Europa, ta vägen om min stad. Gå på det ställe som jag var ofta på och när jag var där, abonnerade allt och bjöd alla på allt för att få vara nära mig. Jag trodde han drev med mig. Nu förstår jag att ingen skämtar så. Jag inte kunde möta honom, inte ens för att säga att jag inte trodde att han ville mig. Han skrämde mig.

Min självkänsla, självuppfattning och självbild förändrades genom åren. Livet blev lättare. Jag mötte min fd make, vars kärlek gav mig mod att mötas. Mötas både med honom och mig själv. Livet blev ljust. Skölden skymde ibland, men han hade oftast vägen runt den och någon gång sänkte jag min sköld för att släppa in. Inte så ofta som jag nu önskar, men så ofta som jag förmådde.

Nu när den som skölden var emot är död, har jag ingen att pressa min sköld mot, men ändå låg min tyngd på skölden. Så jag föll av friheten. Svårt föll mitt hårda skal. Sprack i bitar. Trillade av. Han som var hotet fanns inte mer. Jag var ensam kvar. Svag.

I mitt vuxna liv kom erotiken märkligt nog att bli den fristad där jag kunde agera i frihet. Tidigt lärde jag mig tantra och slungades runt i rymden samman. Det är som en zon av tillåtet varande och tillit. Om övergreppen lärde mig att vara onåbar, så har erotiken lärt mig att vara sårbar, öppen och närvarande. Det var ibland den enda gången jag lämnade skölden.

Nu har skölden gått itu. Jag har den inte mer och jag är sårbar, svag och sensibel. Skör. Jag är där jag som barn första gången fick låta verklighetens hinna brista för att inte bli nådd. Emellan då och nu. Jag kan fritt välja och det märkliga är att jag valde att vilja en man som inte ville mig.

Nu vet jag inte hur jag ska leva. Jag är som utan hud och ett kärl fyllt brädden av tårar. Om jag blir berörd rinner tårarna över. Jag längtar så efter annat.

Män i kostym

2007-04-22T14:36:00.000+02:00

i förra inlägget skrev jag att jag är förtjust i män i kostym. Här är två fina män i kostym som jag gärna hade lekt med. Sjungit, skrattat och skapat samman med, till och med kanske gråtit. Mina favoriter:

En sång jag befängt nog blir alldeles glad av:)
Och jag glömde att skriva om män och dans i förra inlägget, vilka erfarenhet har gjort att jag har dragit för slutsatser om dans och olika stilar. Jag gillar män som dansar:)

"som man är i sängen är man som människa"

2007-04-21T22:08:00.000+02:00

En gång skrev jag övermodigt något i en kommentar till Henrik om att som människor är är de också i sängen. Det efter att jag citerat Birgitta Stenberg som sa i radion en gång att "som man är i sängen är man som människa". Att där visar man sitt jag. Sitt nakna jag. Och så läste jag lyckliga parets sexuella memoarer och tänkte att det skriver jag inte. Men jag började tänka på de jag mött. Så här kommer en betraktelse över hur jag upplevt samband mellan hur en man rör sig, för sig, kommunicerar och hur det varit i sängen. Jag ber er läsa med minnet att det är mina upplevelser, min subjektiva erfarenhet och ingen objektiv sanning om människor. Alla som är öppna är nya i varje möte.

Själv är jag mest förtjust i män som tycker om att prata, som kommunicerar. Dels för att prata är ett bra sätt att lära känna någon dels för att den erotiska leken är kommunikation på många nivåer. Därför är jag också väldigt förtjust dem med esperi. Empatiska män med esperi som kommunicerar då blir jag mer än förtjust. Då är jag förlorad på förhand. De som är lätta i sinnet med elegans i kroppen. Det behöver nödvändigtvis inte vara en kläddelegans, men jag är svag för dyra tunna ylle kostymer. Alla män är vackra i dem. Med den lättheten är det lätt att leka. Fint att fnittra till. Leende lekar.

Jag tycker också om män som känns som ett bra rödvin. Att möta dem är som att ta en klunk rödvin med den där tunga järn, nästan blodsmaken, sedan avlöser smakerna varandra och innan det är över är jag alldels rosig om kinderna, varm och glad och vill mest lägga mig ner, för mer. De männen är ofta varma, stora i personen generösa, noga, lite långsamma och nästan plågsamt långvariga. Så härliga.

Och så de blyga. De finns förvånande nog i alla åldrar. Som slingrar kring som katten kring het gröt och man vet inte var man har dem, rosiga med bulnade byxor och låtsas som de inte tänker på lysten lek. Det kan vara en smula enerverande med dem i början, som tvålar som slinker iväg när man tar i dem. Men som blir helt hejdlöst passionerade och lekfulla när de väl samlar sig och kommer samman i leken. Ystra och lystna och glada. Kanske de gladaste och mest exprimentella när de väl passerat gränsen. Som om allt de tänkt och inte låtsas om, måste hinnas med och provas nu och nu och nu...
Så ljuva.

Min erfarenhet är att ofta så att det hänger i hop med vilken sensibilitet som mannen tar i saker och hur han tar i mig. De som väger i handen, känner ytor, skillnader och tyngd, smeker oftast med samma seriösa sensitiva sensation. Där kan man avslöja den blygaste som väl värd att vänta på för härligheter. Eller den playern som ens som inte kommer att känna om man är där eller inte. För märkligt nog så finns det män som vet var minsta lilla erotiska punkt sitter och kan de så väl att jag har slagits omkull i orgasm efter orgasm tills jag helt enkelt tröttnat på teknik ensamt, för där var ingen själarnas möte, ingen erotisk lek, bara ett ensamt ego som visar vad han kan. Och visst svämmar jag över och och tappar mig, men då flyger jag inte. För att det ska bli den ljusaste, ljuvaste lust, flygning och förlorelse måste förälskelse och förtjusning i att mötas till och det är det som jag vill. I lust, rakt ut i rymden i möte med varm vän i gnisterregn, som kommer sig av det intimaste möte i ögonblick efter ögonblick.

bless och Byggare Bob på Byen

2007-04-21T13:25:00.000+02:00

vänner ändå. Lika barn avvika bäst.
(ja, det är ett kodat meddelande, men videon är bra för alla:)

Paradoxer, passioner, längtan och gått långt.

2007-04-17T18:53:00.000+02:00

För mig sitter det ihop, andlighet genom djuriskhet, djuriskhet genom andlighet samt passion. För i stunder av härlighet kan jag känna av en helhet, en sammansmältning i varandet, i alltet med min vän. Att få vara en med universum, samman med en vän är för mig en stor och ljus kraft. Och det sker i kärlek, i sinnlighet och i erotik. Utan tanke, i vilja vara varm med vän som enda driv och följande impulser som ett djur, utan att fråga mig varför. Bara vara varm vän som vill väl och vällust. Som jag ser det, så är mötet med en modig vän det vackraste och som ett energibad. Efter att ha slungats genom rymd kan jag känna en kraft som lågan ur en raket i diafragman i dagar. Flygbensin. Jag behöver flygbensin för att hålla mig uppe. Min ihopsamlade självkänsla, som är som en vas som krasat i tusen bitar, som jag sedan mödosamt har limmat en och en. Jag har gjort det och jag har gjort det själv. Ibland med stöd av annan människa, men oftare av en häst, men oftast själv. Mången natt har jag famlat efter den bit som fattas i ensamhet. Då är det svart och jag är svart.

Min fd man var länge min älskade vän. Han visste att jaga mörkret så att jag kiknade av skratt och ljusnade av ljuv flygning. Många gånger om, valde han att vilja mig väl, att flyga med mig långt och högt över det som smärtar och svärtar. Vi var två i varandet och jag var inte längre ensam. Det var det vackraste och jag ville honom allt. Det var det ljusaste i resonans mot det svartaste. Som jag ser det, passion, att lyftas ur lidandet i ljus ljuv lust. Det var passion tills han valde annat.

Kanske har min bevekelsegrund för min häftiga längtan efter härligeter och den ljusa lusten ursprunget i den svärta och svek i form av sexuella övergrepp som jag utsattes för som barn. För min upplevelse är att när jag och en annan människa väljer varandra om och om igen för samtal och erotisk samvaro i samklang som ljuder genom hela varandet, så vinner jag mig tillbaka ur deras svärta, för att jag kan det de inte kunde, kärlek och vilja väl.

Kan hända att man kan tycka att jag ska utveckla mig själv och vara lyckligare på egenhand och allt annat och inte så mycket vilja vara samman. Mitt svar är att jag redan gått längre än de flesta och ensam redan från början. Jag vill inte ensamhet. Jag vill samman. Samhörighet.

Ann Herberlein om äktenskap i SDS idag:

2007-04-15T08:13:00.000+02:00

"Trygghet, pålitlighet och vänskap mellan man och kvinna är en i kärleksrelation klart underskattat - många tycks tro att kärlek måste vara ständig sturm und drang för att vara på riktigt. "Man kan inte vara vän med någon man inte tycker om, medan det går utmärkt att vara förälskad i någon man tycker är ett svin. På det sättet är vänskapen mer krävande än kärleken", skriver Theodor Kallifatides i "En kvinna att älska". Det har Kallifatides säkert rätt i, och just därför är vänskap en bättre grund för ett äktenskap än stormande passion. Allra bäst är naturligtvis om man lyckas kombinera de båda.

Ändringen i äktenskapsbalken är ett gyllene tillfälle att på allvar diskutera äktenskapets innebörd - att betona äktenskapets innehåll snarare än form. Det är full möjligt att släppa in friskt vatten i det unkna systemet. Och nödvändigt att släppa ut det illaluktande."

När jag läser AHs text far två tankar genom mitt huvud. Dels om det verkligen är så att antingen är man vänner eller också har man fullt "hallaballo" inom en relation. Starka känslor, kan de endast manifisteraras genom att vara utom kontroll? Min upplevelse, är att man älska lättare utan storm. Det finns stark passion, stormande passion och säkert andra varianter, men för att en människa ska uppleva starka känslor, behövs inte mer svårt än livet i sig och relationen behöver inte vara destruktiv på grund av stark kärlek. Att den kontroll man släpper i passionen, kan vara att släppa fram den kärlek man känner utan att brista i tillit. Däremot kan man med att positivt resultat hålla ett öga på sig själv, se över sin tydlighet och reaktioner och leva livet konstruktivt.

Som jag ser det, är det att låta sin kärlek flöda hejdlöst samtidigt som man ser kreativt kritiskt på sig själv och försöker leva konstruktiv utifrån den egna relationen, som behövs för att bygga relationer och dialog om relationer som handlar mer om innehåll än form.

Eller?

epilog

2007-04-13T23:53:00.000+02:00

Att se hur den andre rör sig, blickar som möts, snusa in lukten, känna värmen stråla och liksom få möjlighet att råka nudda den andre lite bara för att få känna. Höra skrattet, rösten och hur han använder orden. Hur människan är i sin kropp.

Allt det där får man inte på nätet. Det fanns bilder på män och förklarande texter. En och annan man som jag tyckte bättre om än andra. Men mer som ett lotteri än annat. Hur ska man förstå vem någon är av ett par rader? Ändå var det faktiskt så att jag fick kontakt med en som var roligare än andra, vi planerar promenad. Han bor bara knappa milen in i skogen. Så grannen med gummistövlar hade både rätt och fel. Det skulle nätdejting till, men det finns en i skogen som vill.

När de där "prova på dagarna" var över på dejtingsajten så gav jag upp och lade ner nätdejting. Inte min smak att läsa korta små "Hej" och "Läget?" ett par timmar om dagen. För många meddelanden utan något synbart i. Kanske något för någon med mer tålamod.

Jag längtar hud och doft och ögonglitter,

.........................................................kanske mest den förlorades.

elegi

2007-04-11T14:01:00.000+02:00

Någon som jag ville ge mig själv i gåva ville inte ta emot. Jag ville gärna ge som gåva att visa vägen in i andning, att mötas i djup ljuv lust. Om och om igen vände jag mig mot någon för att ge mig själv i förening. Varje gång min hand sträcktes ut försvann någon. Försvann och förenades med någon annan, som någon säger att någon inte vill. Någon säger att någon ville mig, vara med mig.

Jag klev ur tablån med mig som fåfäng givare till försvunnen och ser då en annan bild, en annan spegling. Jag ser en pojke, som håller en godsak i handen. Man skulle kunna se det som någon som håller fram sin gunst. Pojken håller sin hand högt upp i luften. De två små hundarna måste hoppa högre än vad de kan för att nå godsaken. Det skulle kunna vara två kvinnor som slår knut på sig själva på varsitt håll för att få någons gunst. Pojken glädjer sig av hundarnas kamp för att nå godsaken. Extra värmer det när en av hundarna, trots att den stötte foten, fortsätter hoppa efter pojkens godsak i handen. Jag ser nu att det kan vara jag som hoppar, skäller och gläfser. Det är jag som stött i tassen.

Inte bara en fåfäng givare utan också fånigt gläfsande efter gunst. Nu förstår jag att pojken inte kommer att böja sig ner och ge hundarna godsaken att äta, han kommer inte att ta någon av hundarna till sig. Han kan inte. När hundarna hoppat sig trötta, kommer han att slänga godsaken. För att sedan se sig om efter nya djur att lura i fällan.

Jag vet nu och vill inte någon mer.

faller, faller i, fyller i

2007-04-08T12:06:00.000+02:00

Att skriva det förra inlägget var som att öppna Pandoras ask. Locket gick inte att lägga på och skräcken strök kring min kropp, gnagde som en råtta från magen mot lungorna. Det blev svårare och svårare att andas, samtidigt som jag började falla ner i mörkret. Tumlande, trasig och tänkandes att någon inte ens ringt, någon inte ens hört av sig och inte någon ville vara den som rörde mig, berörde mig och förförde mig. Det var inte någon som ville möta mig. Jag skakade av skräck, den gamla skräcken som bet i nacken, magen och strupen. Saknaden efter den som första gången höll mig, tills jag slutade skaka av skrik i sinnet, skramlade. Ensam, ensam, ensam i svart fall, i tårar, i en enslig stuga.

Då kom hon in, krass och öm med gummistövlar på, grannen. Skulle önska "Glad Påsk" men fann mig, ynkligare än en nykläckt kyckling. Hon vet om det som finns i asken. Så jag snörvlade om ask med hopplöst lock och att inte någon ville möta mig. Hon snöt mig och sa att asken får du dras med och kan hantera den bättre än att ge upp så här och att inte någon vill möta dig betyder inte att ingen vill möta dig. Här i skogen är inga andra människor. Antingen åker du til stan eller börjar dejta på nätet. Jag gick ut och mockade stallet.

Till kvällen gick jag in, googlade dejtingsajter. Tog en sajt med avancerade matchningslöften. Fyllde i test efter test om min person. Beskrev ögonfärg, hobbies, intressen och belägenhet i oändlighet. Tillslut tryckte jag på "sök matchande profil". Svaret var att det inte fanns någon som passade mig. Nu hade jag satt mig i sinnet att det skulle nätdejtas, om inte för att visa min vän i gummistövlar att jag lyssnade på hennes råd. Tog en annan dejtingsajt fyllde i obeskrivligt mycket beskrivningar av mig själv, för att inse att jag inte hade rätt kreditkort för att kunna betala avgiften. Nu hade min envethet vaknat i full kraft, om alla andra kan nätdejta så kan väl jag med och jag tog tag i en tredje sajt. Där stod det att om man hade bild med ökade möjligheterna med en massa procent. Jag skrev och skrev och svarade på frågor om längd, kroppstyp och annat, samt laddade upp en bild. Nu skulle det väl gå vägen.

Innan jag hade förstått riktigt hur man sökte efter någon som passade min person, så sköljdes jag över av meddelande, sjuttioåtta meddelanden på en kvart. Fullkomligt omöjligt att hantera, men smickrande. Bland författarna till meddelandena fanns fina fallskärmshoppare, begärliga bergsklättrare, stiliga seglare, sköna sky lifts-arbetare och passionerade piloter som alla skrev skickligt och trevligt. Så trevligt att tanken på en tur till staden på en träff känns tilltalande. Livet känns lockande och jag kan gå ut i våren på träff i förhoppning om framtida möten, med skräcken kontrollerad och konverterad till livserfarenhet.

Om mina rädslor och det mod som krävs.

2007-04-04T20:48:00.000+02:00

Jag har förut någon gång i något inlägg som hastigast nämnt det faktum att jag som litet barn blev utsatt för sexuella övergrepp. Anledningen till att jag tar upp det här igen är de tankar som dels Henriks inlägg om mod och rädslor som jag tagit del av, dels den dialog som Gafrack och jag haft i kommentarer till hans inlägg Leende guldbruna ögon och något jag skrev till Lyckliga paret i en kommentar. Nämligen att jag inte står ut med dem som beter sig som om sexualitet och erotik är något skamligt. Det i mina kommentarer som jag vill knyta an med till det här inlägget är att för mig är inte den erotiska delen av en relation intressant om det inte finns en förälskelse och en längtan efter ett möte i all former av mänsklig förmåga. För mig är bara ren och skär kåthet inte drivkraft nog. Det räcker inte med samtidiga och parallella orgasmer.

Inte för att jag har tänkt färdig på det här. Eller har någon direkt slutsats, men jag vill ändå lufta mina tankar. En episod från de sexuella övergreppens tid, just det här skedde den sommaren jag var fyra år, har cirkulerat i mina tankar när jag kring rädslor, mod, sexualitet, erotik och kärlek. Det var en varm sommardag. Min mamma hade byggt en granriskoja till mig en bit bort från sommarstugan bland träden. Från kojan såg man inte huset, den var lite mörk och lite läskig innuti. Jag gillade den inte. Min mamma var mäkta stolt över sitt bygge. När vi var färdiga, skulle mamma göra lunch. När vi gick tillbaka till huset berättade hon att en nära anhörig, skulle komma på lunch och att hon ville att jag skulle visa honom kojan efter lunch. Den anhörige som förgrep sig mot mig sexuellt ville hon att jag skulle visa kojan. Om jag hade tyckt att kojan var läskig så svartnade det inombords och susade i öronen av panik nu. Maten lagades, den anhörige kom, maten åts. Jag åt mer än jag mäktade med för att dra ut på "kojvisningen". Om jag åt så jag spydde visste jag att jag fick vara ifred och vila. Nu spydde jag inte. Magen spände. Mamma kommenderade "kojvisning". Jag ville inte och var ensam i världen. En gång hade min mamma klivit rakt in i ett pågående övergrepp. Henne reaktion då var att backa ut ur rummet och stänga dörren. Jag var ensam för att hon visste vad som skulle ske i kojan. Den anhörige visste vad som skulle ske i kojan. Jag visste vad som skulle ske i kojan. Den anhörige och jag gick dit. Det surrade och skrek i mig. Jag var mätt så jag mådde illa, men kräktes inte. Stigen var mjuk av granbarr, inte så mycket mygg för det var försommar och lijekonvaljen var precis överblommad. Vid mig gick den anhörige med sin tunga andning och konstiga anspänning i hela kroppen. En obehaglig anspänning som var skuld, skam, makt, kåthet och mer som jag inte kan sätta ord på. När vi kom till kojan undvek jag att gå in i den. Till slut gick han in i den först och jag höll mig i dörröppningen. Han såg sig omkring och berömde kojan, då såg han den kvarglömda ståltråden. Mamma hade använt ståltråd för att fästa granriset på kojan. Han frågade mig om han fick binda mina händer. Det flimrade för mina ögon och jag visste, att det kunde jag inte låta honom göra. Då skulle jag vara chanslös. Så kom det för mig att be att få binda hans händer först. Det gick han med på och höll fram sina händer. Jag virade ståltråden om hans handleder och kors och tvärs allt vad jag kunde. Först skämtade han mig med och låtsasdrog lite handfängslet, med sitt läskiga leende och tunga andning. Han kom inte loss. Då skämtade han och försökte få mig att sluta linda. Rädslan skrek i hela mig och jag lindade ståltråden hårdare. Hans ögon svartnade när han förstod att jag gjorde det på riktigt. Han väste. Jag sprang. Gömde mig på baksidan av huset bland ormbunkar. Spydde. Kurade som en kanin, som fruktar rovdjur. Tiden gick. Mamma ropade att vi skulle komma in och fika. Jag gick till verandan med bävan. Den anhörige var inte där. Mamma såg min nerspydda klänning, tog in mig i huset, bytte mina kläder, skickade mig i säng. Hon frågade inte var han var. Jag vet inte hur eller när han kom loss. Jag somnade av utmattning.

Så rädd och samtidigt en känsla av triumf när jag överlistat honom. När jag låg och kurade under ormbunkarna pendlade jag mellan segerkänsla och skräcken för nästa möte.

Man behöver inte vara psykolog för att lista ut att min barndom inte var den gynsammaste för utvecklandet av en stärkande sexualitet. Början var också bedrövlig. Först tonårsex, både berusad och nykter, både förälskad och förvirrad och inte med någon vidare urskiljning eller härlighet. Därefter vid 19 mötte jag mannen som tog mig till tantra. Då visste jag inte att tantra fanns eller ens att det var det jag upplevde. Han var äldre, förfaren och erfaren och förslagen. Helt plötsligt slungades jag rakt ut i rymden och flög ut och invänd om mig själv genom nätterna. Jag var utan motstånd och flöt med honom. Han var inte monogam, han visade tillslut inte ens grundläggande hyfs, men jag fortsatte komma tillbaka för det var så skönt att flyga, att inte känna den smärta som molade i mig sedan barnsben. En dag hade han lämnat staden.

Då tog en period vid där jag sökte mera flygflykt. Män som jag mötte endast en gång, även om de fick mig att flyga. Män jag ingick komplexa och katastrofala relationer med. Jag ville inte möta någon, jag ville fly. Från mig själv genom sexualitet. Att flyktens vingar var sex fick mig att känna den triumf som jag kännt när jag band den anhörige i kojan som liten. Att jag kunde använda situationen, bemästra den och ingen kunde nå mig. Jag blev förfaren och förslagen.

Så en dag kom den mannen som såg min blick, tittade in i mina ögon, höll mig till skriket i kroppen lagt sig och ömsint rörde vid mig. Det kändes som om allt vände och att det var första gången jag andades ut. Allt var som som om det var första gången och i stilla härlighet, i kär lek, i kärlek. Vi gjorde allt det jag gjort med andra, men så fullkomligt annorlunda, för jag ville vara där och möta honom, inte för att fly.

Det handlade inte längre om att bli av med besvärande kåthet, att fly eller om sexuell kompetens utan om innerlighet och att vilja väl. Det var något annat, nästan andligt, mycket härligt och ärligt. För mig är det för ansträngande att öppna mig så, som det krävs för innerlighet och intimitet för att jag ska orka, om jag tror att det är någon som bara vill "prova mig". Det är inte intressant. Jag är fragil och vill fungera i förälskelse.

De män som bär skam och skuldkänslor som knyter an till deras sexualitet, har en, i mitt tycke, smula av den anspänning som den nära anhörige bar. Då när min oskuld försvann. Deras skam skrämmer mig, även om den är oskyldig.

Om mod och göra det man är rädd för. Den anhörige skrämde mig mest av allt och han skrämde mig till mörker. Som jag ser det, så var min sexualitet länge svart, då jag valde män i mörker. Det hände att jag försatte mig i svåra situationer och endast var en hårsmån från grymma öden. För att på något sätt iscensätta det jag varit med om som skrämde mig allra mest. Så var det tills jag mötte den ljuse mannen som höll mig ömt tills jag slutat skaka. Då kom den största prövning gällande mod. Skulle jag tordas stanna i det som var gott och nytt och helt okänt. Eller återvända till mörker och något jag kunde. Jag stannade i ljuset, tills sjukdom tog vår lycka. Valde sedan ljus igen.

Den rädsla jag har nu är om jag ska mista någon ljus igen. Är jag modig nog att släppa in och möta igen och igen och igen, med risken att förlora? Jag är öm i själen efter den förlorade, som inte längre ville, just som jag, öppen, tog ett steg fram för att mötas, var han borta, inget bar och jag föll. Det skrämmer, men kanske inte lika mycket som längtan efter ljus, ljuvlig, njutning i förening och förälskelse lockar.

Det hundrade inlägget:)

2007-04-01T18:40:00.000+02:00

Hurra! Nu har bless-bloggen ett hundra-inläggs-jubileum. Imaginär champagne och berusande bubblor i bäckenet för alla:)

När jag läste Carul Mares kommentar till mitt förra inlägg:

"Vill någon, som vill mig. Kortare än så kan det väl inte sägas? Det kan betyda sex eller också inte sex. Eller kanske, som jag tror att du ser det, ett sex som berör hela mänskan..."

kom jag att tänka på vad jag själv tidigare under dagen skrev i en kommentar till Gafrack Där skrev jag om att sex utan förälskelse inte är intressant för mig. För jag vill när jag möter någon där det erotiska finns med som ett element, att mötet är som ett prisma som ger det ljus som finns i lusten hela det männskliga spektrat.

För mig har lust ett bredare spektra än sexualiteten i sig. Det är också en lust att berätta, bekräfta, behaga, njuta, leka, beröra och befrukta varandras varande så att man växer som människa.

Som jag ser är det inte intressant med ett sex där man riktar in sig på att gymnastiskt pricka så många punkter och zoner som möjligt, utan jag vill mötas med blick, kraft och lust. Min erfarenhet är att då kommer erotisk exsats och ljuvligaste njutning som av sig själv. Det är då man kan "go with the flow" och "flow with the go" och det är här som jag, tantrautövare och de som är "submissive" inom BDSM möts i subspace eller floating. Det är lust som ljus, mer givande än lidande, en kärlek och kraft av tillit.

Även om den ljusa lusten manifesterar sig i sex, så är det ett modigt och öppet möte på alla nivåer mellan två människor och för mig är det så att möten intresserar mig. Att parallellt få orgasmer med en annan människa, är inte det jag söker. Jag söker förening, när två människors lust och vilja blir en njutning, som gör livet ljuvligt att leva. Det jag vill är möta hela människan i ljus, ljuv, njutning

gammalt bless som kompletterar

mer gammalt bless som kompletterar

en djävla dag.

2007-03-31T13:34:00.000+02:00

Skulle träffa någon. Den drömde förlorade pulserade i mig. Saknaden gjorde mig kall, längtan het, drömmen sved. Duschade kallt, länge, till domning i hud, ingen dröm kändes. Tog mig samman. Klädde mig klädsamt. Messade någon att jag var redo. Inget svar. Föll.

Någon hade virvlat liv i bubblorna i bäckenet. Sedan borta. Föll nu dubbelt så fort in i ensamheten från den förlorade, från någon, från mig själv. Mejlade någon att antingen nu eller inte. Inget svar. Störtade mig in i ensamheten.

Någon ringde, vill mig. Jag vill honom. Tänkte inte på den förlorade. Vill någon som vill mig.

djävulsdrömmar

2007-03-29T08:53:00.000+02:00

Hela natten, mun mot min hud, läppar om bröstvårta, händer på mina höfter. Mun mot mun. Det gäller livet och du kan ta mig åter, viskade jag. Du sköt liv i mig, i mitt sköte. Livet var åter skönt. Vaknade lycklig, för att sakta klarna till saknad. Fortfarande är den förlorade förlorad och idag ska jag träffa någon annan. Fan.