Och så var det det här med konsten.

På något sätt har min och din utflykt gått varvet runt, och är tillbaka vid Nimis igen. Jag fann det som står nedan på Lars Vilks blogg. Och till alla som läser detta kan jag rekomendera ett besök vid Nimis till våren. Ett utmärkt utflyktsmål, om man är lätt på foten (vilket man bör vara för att klara vandringen i sandaletter) men ändå blyg, för att komma någon nära och uppleva skön konst. Man kan gå längre och uppleva Arx också.

För de som inte kan väntatill våren finns det fina sommarbilder på konsten:Nimis & Arx



Del 68: Sex in the sculpture
I väntan på Muhammed: Sex in the sculpture
Vi får vänta tills alla ursäktat sig färdigt och tills alla blivit jättesnälla innan Muhammed kommer. Om han kommer, man kan inte vara helt säker. I varje fall har jag idag ett viktigt meddelande om utsträckt skulpturfunktion. Nimis, ett visst träbygge, fick inte några stora vitsord av Helsingborgs Dagblads konstkritiker Linda Fagerström (20050731). Hon lät projektet sjunka till det absoluta bottenläget: Roligt för barnen. Och när hon har fått detta sagt frågar hon försmädligt: "Men var det så han tänkte sig sitt konstnärskap? Klätterställningstillverkare?"
Kanske har hon rätt, tänkte jag länge. Men ganska överraskande kom en helt annan aspekt in i bilden som på alla sätt gör skulpturen såväl funktionell som intressant. Jag vill därför be Linda Fagerström om att överväga en revidering av recensionen. Här är underlaget, materialet torde vara autentiskt och kan återfinnas på passagens blogg:

"I början var det konst
Första gången jag såg dig, såg jag dig länge och jag blev förtjust. I tre timmar satt jag och såg dig, naken och förälskad. Du tittade på mig, men såg bara linjer. Jag såg dig och ville kyssas. Du tittade på mig och ville bli konstnär. Först till sommaren, på konstskolans avslutningsfest såg du mig. Det var första gången vi träffades och jag var påklädd. Du sa att du tyckte min klänning var vacker. Redan då klädde jag mig i förhoppning om att du skulle klä av mig. Blyg, lite berusad och glad dansade du med mig, frågadeom vi skulle åka på utflykt imorgon. Jag rodnade och ville gärna. I skruttig bil till Kullen. Vi vandrade den vingliga kringliga stigen till Nimis iförsommarskymning. Jag hade en alldeles för tunn sommarklänning, sandaletteroch du var underbar. Hur skulle jag komma nära? När skulle du kyssa mig? Skulle du kyssa mig? Tankarna trasslade sig, hjärtat bankade, mitt sköte brände, knäna var svaga och jag kunde inte säga något, bara le. Äntligen framme vid den sista branten ner till havet. Du gick före. Jag efter, snubblig i sandaletter nerför stigen. Du gav mig stöd med din hand. Jag snavade in i din famn. Du skrattade, jag rodnade och log. Försiktigt småstegade vi ner. Snavigt och snubbligt, flera gånger landade jag i din famn, närmare och tätare för var gång. Du höll mig nära tills jag var stadig, lite längre varje gång. När vi så var nere och jag nästan fallit i din famn kysste du mig. Kysste tillbaka. Förenade och fnittriga, hand i hand balanserade vi ut på stenarna. Solen badade i havet. Jag frös. Du värmde mig i din famn. Lutad mot konsten tog jag emot dina kyssar och dina varma händer. Så sakta och smektsamt, närmade dig min spetskant på trosan, kunde knappt andas. Du mötte min blick, vi log och dina fingrar smekte mig till öppning. På knä, med ryggen mot havet kysste du min klitoris, ditt sträva hår kittlade mina lår, din tunga knullade mig. För att inte falla höll jag mig i skulpturen och skakade. När mina vågor var lika stilla som havets, kom du in i mig, pressade mig mot konsten, mina ben om din midja, och jag lättade och lät som en fiskmås.
Fnittrande följde vi stigen tillbaka till bilen."

Lägg märke till den ur konstsynpunkt intressanta formuleringen "höll jag mig i skulpturen och skakade". Möjligheterna till konstupplevelser är ibland större än vad man kan föreställa sig.
Ger bra skakstöd
Av: Lars 2006/02/10