Cafe au lait och telefonkiosk (1)

Föräldraledig filmare, sa han. Hade sett honom om eftermiddagarna, i lugnet efter lunchrusningen. En pappa. Han som pratade och skrattade med sin dotter i paraplysulky. Köpte glass, café au lait och log om eftermiddagarna i försommarsolen. Jag log tillbaka, undrade hur det kändes när han gjorde barn och bjöd på chokladsås till flickans glass om eftermiddagarna.
Nu var det kväll nere på klubben, hade druckit ubåt och hade hängt vid bålskålen så länge att jag bara fnittrade när han kom fram. Han tog bål, sa skål och frågade om jag var ledig. Jag fnissade fram ett ja. Det var då han sa att han var ledig, föräldraledig, föräldraledig filmare. Då frågade jag från vilken film han var fri och ledig. Han skrattade fram: alla filmer! Skrattet gjorde mina knä svaga, så jag kom närmare som för att söka stöd. Han snuddade min arm och det brände som glöd. Vi stod nära, pratade om allt och lite till, snuddade varandra, log och flög. Musiken blev högre, vi kom närmare, talade med mun tätt intill öra, hans andedräkt mot min varma hals. Det gjorde mig svag och yr, svajade till, tills hans hand om min midja. Han log och jag tänkte bara på älskog. Stället stängde och vi gick ut. Småfulla, förlägna och förtjusta började vi vandra bredvid varandra i försommarnatten. En katt sprang förbi, vi skrattade så mycket att han tog mig i famn. Mötte hans blick, mötte hans mun och mötte hans höft.