söndag, april 16, 2006
Sommar
Högsommareftermiddag. Tryckande hetta. Åskmoln tornar upp. Sista vagnen med höbalar för denna skörd sitter jag högst upp på. Ser din bara brundbrända rygg där du sitter på traktorn. Damm från höet har klibbat fast, vill tvätta dig, sakta lösa upp svett och spänningar med lödder och lust. Smekas i det befriande vattnet, traktorn svänger in på gården. Inne på skullen är det kvavt, dammigt och mörkt. Staplar balar, som du slänger upp från vagnen. Dina armar, starka och bruna, vill ha dem om mig. Du sliter med högaffeln. Böjer mig ner, tar emot en bal, fångar din blick, ler, du stirrar, ler mer, du ler och ser på mina bröst, vi skrattar. Vibrerar. Svarta moln drar fram, blir mörkt. Slutar skratta, sliter och stuvar på skullen. Långt bort hörs åskan. Möter din blick. Pulserar. Längtar att låta dig lägra mig. Tungt regn slår mot taket, tre balar kvar, snabbt stuvade, regnet rasar, du slänger dig upp på skullen. Sliter av svettiga shorts, kysser djupt, backar mot balarna. Åskan går. Ryggen mot stickigt hö, du i mig, benen om din midja. Flyger fort och stort av ditt skalv. Det blixtrar. Det blir barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Härligt! Klassiskt!
Tycker om detdär med starka bruna armar. Kan känna doften av svett och kön...
En viss tveksamhet inför halmen. Till mina barndomsminnen hör också att hoppa i hö och halm. Halm kliar något förbannat, vill jag minnas...
Känns allvarsamt också, dramatiskt. Ovädret - och att det blev barn förstås...
carulmare: hö är obekvämt, inte ens de svunna dagarnas löshö är bekvämt, dagens ensilagebalar blir något annat. Hö är stickigt, och sekundärt när längtan och livet tar plats. Den som då tog plats har just firat födelsdag. Och vad är då lite tistlar i höet att yvas över.
Gillade de sista orden, det blir barn. För min del finns det ingen mer intensiv lust än den associerad till tanken på befruktning. Det är vackert.
elias: håller med dig, det är mycket speciellt när det blir barn. En extra dimension.
Det vackraste jag läst på länge. Kanske för jag blir sentimental och upplever känslan av något som hände för länge sen igen...Det får mitt hjärta att längta och sakna.
Tack för de vänliga orden, barbona. Det gläder mig att jag nått fram.
Hm...frågan är om jag är lika glad...=) Du väckte ngt som jag lyckats få att sova. Det är skrämmande att ord i text från en främmande människa kan få en sån reaktion.
Men nu är jag fast och väntar på fortsättning.
barbona hjärtat, det var verkligen inte meningen att ställa till besvär. Hur det blir med fortsättning kan jag inte riktigt svara på, men det var en höst, och en vår också. Inte bara en sommar och en vinter.
Skicka en kommentar