som jag ser det, för att livet ska var njutbart måste det levas. Med det vill jag säga att man ansvarar för sin egen aktivitet. Både vad aktiviteten går ut på och om man är aktiv eller inte. Hela tiden finns det en mängd olika möjligheter och vilken av dem man ska tillvara är också frågan om hur man vill leva sitt liv. Vi har alla olika förutsättningar, på det sättet är det inte rättvist, men en rättvisa finns det och det är att vi alla har möjligheter.
För mig är leken livsviktig. Lek i alla former. För när lek uppstår finns där närvaro och komunikation och det är för mig det sköna. Ska man leka kan man inte, som jag ser det hålla fast vid prestige och principer, utan nyfiket får man tillsammans bygga upp den sfär där leken är.
Den som leker är i leken och oroar sig inte för lekens slut eller låter bli att leka för att leken kan ta slut. Jämför med när du var barn, lät du bli att leka med kompisar för ni skulle ju ändå vara tvungna att gå hem förr eller senare? Minns också de lekkamrater som man kanske bara träffade om sommarlovet, eller andra speciella tillfällen, lät ni bli att leka då för att kamraten lekte med andra annars?
För mig är leken central och allvarlig och lust. Jag menar att lek är att ta andra människor på allvar, inte att man ska vara någon slags "player" som sviker, utnyttjar och överger.
Lek med erotiska klanger rymmer stor andlig närvaro för mig. Jag menar att den närvaro och öppenhet som finns i att känna en annan människa. Känna en människas hud mot sin mun, höra andning, lyssna på puls, dra fingrar genom hår, att få vila i stunden fylld av behag och att någon vill vara nära och ge. Det helt mirakulösa i att två sinnen och kroppar kan smälta samman i en lust, en vilja. En upplevelse befriad från oro över det triviala till ett lyft av lust. Vilandet i den ljusa lusten menar jag är lika djupt berörande som den intensivaste bön eller meditation. Erotiken har den stora fantastiska egenskapen att du delar den intensitieten och läkande upplevelsen med någon du håller av. I bön är du ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Så vackert uttryckt & väl formulerat. När man är där, mitt i leken och bara upplever det leken gör med en, njuta av att uppleva hur det jag leker lustfyller min lekkamrat, *wow* det är som att surfa på vågorna.
Ja, det var fint! Jag gissade lite att det var så du tänkte - men nu fick jag höra det också! :)
"Den som leker är i leken och oroar sig inte för lekens slut eller låter bli att leka för att leken kan ta slut."
Jag inser att jag bekommit en trist och konservativ klimakteriehagga! Jag förstår precis vad du menar och har tyckt likadant. Tyvärr intresserar det mej inte längre att leka utan att ha utvecka det till ngt mer. Jag låter det stanna vid blick och fantasi. Med det menar jag att jag inte är rädd att det ska ta slut el dyl utan mer att jag har tröttnat på att bara leva exakt för ögonblicket.
Nu måste jag gå och dunka huvudet i väggen!!
Tack för de vänliga orden carulmare och kettingtjejen.
Barbelibona dona inget hindrar att leken utvecklas och innnehåller de allra mest komplicerade turer och största allvar, eller att det planeras för en framtid i leken. Och om det går som det går ibland att man tappar bollen och leken, kan man alltid börja om och göra lite annorlunda. Med samma kamrat eller med någon annan. Men båda måste vilja leka. Att vilja leka är inte för mig det samma som att vara trolös, utan att kommunicera, tur-tagning och omsorg, ömhet och lust. Så länge man kan komunicera kan man leka. Jag delat ögonblick med en människa som lekt och burit huvudet högt in i sin död, mellan blöjbyten och slangar. Om båda vill så går det. Men om en inte vill faller allt. Och man får leta efter sig själv och någon annan för att börja leka igen.
Jag förstår vad du säger och håller fullständigt med dig.
Jag är bara sur, grinig och avundsjuk för jag inte KÄNNER för tillfället! ;-)
Snart trillar jag in i en annan fas och vi kan ta upp diskussionen igen...
Barbona, så är det ibland. Man behöver både andas ut och andas in. Dessutom kan det vara svårt att hitta bolljäveln ibland.
Har inte mycket mer att säga än "vmycket väl skrivet". Det där sammanfattar rätt så väl vad jag tycker. Det bästa är att bara flyta med, KÄNNA EFTER, och göra det som känns och blir mest rätt, och passa på att ha det så härligt som möjligt längs vägen. One day at a time.
Folk ägnar så mycket energi åt att bestämma hur det egentligen borde vara eller hur det ska bli att de tokbommar vad som faktiskt är.
åhh så är det ju, det där jag känner. Nu ser jag likheter i mina vänskapsrelationer med, eller hur jag faktiskt var som barn och lekte och hur jag bara har tagit med mig det, leken, till vuxna relationer. Tänkte på det med att bara för att man har en bästis/sin partner, eller för att det är vad man mest önskar sig ha så utesluter det ju inte att man vill och behöver leka med någon annan när man förflyttade sig på sommarloven eller då bästisen flyttade flera mil bort. Och som barn är ju inte detta att svika eller strunta i andras känslor. Det måste bara var att leva och vara levande i nuet. Tror nog att många kan tolka detta som "player" , tror nog man t.o.m. kanske själv kan tolka en annan fel och bli utspelad. Men så finns det de man bara vet inte sviker en, de där på samma planhalva.
Ett bekant var barnet som slutade leka, slöt sig för att hans vänner flyttade och kontakten bröts. Menade att då hade deras lek och vänskap inte varit värt något, det tog ju slut. Och sedan hade ju han det med sig (in i relationer) att inte leka, i alla fall inte helhjärtat för det kan ta slut... Ibland önskar jag att jag kunde vara sådan, för det är väl det smärtsammaste att behöva sluta leka när det är som roligast. Skiljas åt för man måste. Men jag vill och har väl ändå en personlighet som inte kan vara utan lekarna hur mycket jag än vet att de tar slut förr eller senare.
Kram Syster!
Danni: härligt att du känner samma!
Nora: Alla lekar tar slut. Det är något jag har tänkt mycket på. Det finns få fina slut. Men ändå måste vi leva och vi kan välja att leka.
Hej vännen..längesedan jag skrev nåt, jag är olycklig fast jag inte borde,det är nåt fel på mig! det verkar så lätt för alla att bara "försvinna" in i stjärnregn av alla de slag,jag har tappat nåt och jag vet inte vad,jag har låst mig och kan inte hitta nyckeln att låsa upp,är det mig det är fel på eller är det han??jag älskar honom men en gång tog han bort en pusselbit och det gjorde så ont och jag får inte dit den igen,jag blir inte hel,ohämmad,el ger mig hän som förut..å det är så ledsamt..förlåt var tvungen att skriva det..kram vännen från petra-puss
Hej Petra-puss!
Varför borde du inte vara olycklig? Förutom att alla människor borde vara lyckliga eller åtminstone må bra. Är det inte helt normalt att känna sig kass om man känner sig trasig, hämmad och har blivit bestulen på en pusselbit.
Stjärnregnadet går även hos mig i perioder, bättre och sämre. Det växlar, men så är livet tror jag eftersom jag är en männsika som tror att allt ändrar sig alltid. När man mår bra är förändringen kanske ett hot (eller en möjlighet till något ännu bättre ellr något annat bra) och när man mår dåligt kan man se förändring som en möjlighet. Men det blir aldrig det samma.
Det är nog inte fel på någon av er. Men du eller ni verkar kanske att ha det svårare än vanligt att se möjligheter. Den där pusselbiten, kan han inte lämna tillbaka den på något sätt? Och hjälpa till att sätta tillbaka den?
kram och puss
Hej..Jag tror väl att det mesta ligger hos mig,för om nån en gång svikit så har jag svårt att glömma,blev så ärrad när jag var mindre och i ett tidigare förhållande så det är tyvärr en "ful" sida hos mig,expert på att va hård när jag är lessen..han jag är gift med nu är väl egentligen den finaste människa jag mött och vårat förhållande har alltid vart varmt och öppet..men jag har så svårt att glömma,även om det är tre år sen,så det är nog mig det är fel på...och just nu befinner vi oss i lite olika faser i livet....kram &puss
Petra-puss:Jag förstår inte riktigt om det är din make eller ditt ex som sårat dig. Men är det ditt ex så skulle jag nog tycka att söka hjälp för att få ett sätt att hantera din sorg, som inte går ut över din nuvaransde man. Är din make så kanske ni kan söka hjälpa tillsammans, för att kunna bevara och utveckla det ni har som är bra tillsammans. Svårt att att ge något som kan hjälpa dig via en bloggkommentar, men min erfarenhet är att om man söker och tar emot hjälp från en terapeut eller psykolog man litar på går det lättare att komma på rätt köl igen.
Var rädda om er!
Puss och kram.
"I bön är du ensam." Vackert och jag håller med dig. Men jag har mött människor som hävdar motsatsen, som menar att du alltid är ensam utom i bönen.
kommer hem: tack, och ja, var och en blir salig på sitt sätt.
hej vännen..det är väl både och, mitt ex som är pappa till mitt barn är en riktig skit om du ursäktar uttrycket! min nuvarande man höll på en lögn i tre år,min magkänsla sa att nåt var fel,tjata hål i huvvet på han och mycket riktigt,det visa sig att jag hade rätt,å andra sidan var jag inte själv guds bästa barn då,vi hade knappt inlett ett riktigt förhållande så visst,vad kan man säga,grejen är bara att jag fick veta det 3 år efter det hänt och då kändes det för mig som om det hänt igår..förstår du? Jag går hos en psykolog pga utmattning m.m 10 års stress och sen kom allt!!! Men det känns som om jag har svårt att ta till mig allt,har läst psykologi,jag vet allt om kriser,reaktioner,men när det kommer till mig själv,då är det svårare att se klart! jag har underbara vänner,en dotter ,mina hundar,och en man .vad är det då för fel??? förstår att det är svårt att ge råd så här,men du verkar så go,förnuftig,djup å ärlig,därför jag erättar det här antar jag...kramar
Hej petra-puss, med resveration för att det är helt vanskligt att utala sig om vad en annan människa ska göra och speciellt någon man endast känner via korta medelanden på nätet, så ska jag ändå skriva lite om det som slår mig när jag läser vad du har skrivit.
Det som hände, som du fick veta efter tre år, skulle det inte kunna vara så att det som hände inte är det som är det jobbigaste, utan att din make valde att ljuga/tiga i tre år är det smärtsamma. Jag tror att du måste välja hur du vill hantera situationen. Kring det har jag några tankar. Det som hände för tre år sedan, kan du inte göra något åt. Inte heller kan du göra något åt att din make valde att inte berätta i tre år. Det du kan göra något åt är den relation och det du känner för din make. Om du har bett honom berätta i tre år och han sedan berättar det du oroade dig för, vilket är då det bästa sättet att hantera den nya situationen? Du vet nu att han gjort något som var fel en tid då du inte heller uppförde dig som "guds bästa barn" och inte ville erkänna för dig, men till slut gjorde det på din begäran. Vad är en rimlig reaktion från dig då?
Är din djupa känsla av svek något som bara handlar om den här händelsen, eller har du lastat in alla bekymmer i den här frågan? Om det finns andra bekymmer kan du då lösa dem?
Om det var du som hade gjort som din make, hur hade du önskat att han hade reagerat?
Petra-puss, det här är lite tankar som kom upp när jag läste det jag skrivit, kanske kan de hjälpa dig att tänka vidare. Du har svaret inom dig och kraft nog att lösa situationen om du lyssnar på dig själv.
kram
Hej vännen.Tack för dina kloka ord! Dom är tänkvärda,ska ta till mig dom..det är just lögnen som gör ont,mer än händelsen,för just då hade vi inte lovat varann nåt egentligen,även om vi hade en "lös" relation.Han sa att jag kunde lita på honom och han visste att jag hade svårt att lita på män,och jag sa att vad du än gör så ljug aldrig för mig och så kom detta fram,det kändes kränkande,chockande,kan inte beskriva i ord.jag vet att jag inte kan ändra på det förflutna,men ibland önskar man att han lika gärna kunnat fortsatt va tyst,det förde ju inte nåt gott med sig,bara ett sänkt självförtroende,misstänksamhet....han säger och visar varje dag att han älskar mig...men ändå...kram
ååh du är så bra så bra ...
från en blomma till en annan
Skicka en kommentar