tisdag, augusti 22, 2006
Bonjour tristesse, cold turkey och hur är det i Ile-de-France?
Jag saknar inte dig längre. Men vad är det för nöje med att titta på TV när man ser på programmen, istället för att bara känna hur någon är nära. Jag vill inte höra om vädret, när jag kunde njuta av en kyss vid mitt öra. Och prova kläder, hur ska jag veta vad som klär mig, när ingen klär av mig med blicken. Och se sig själv från alla håll i speglar i provrummet, utan att någon lystet kikar över kanten, hur ska jag klara det? Hur ska jag veta vilken BH som är bäst framhäver min byst, när ingen har svårt att motstå att känna? Och vad spelar det för roll vilken parfym jag väljer, om inte doften berusar någon? Kanske saknar jag dig inte längre, men abstinensen är svår. Kanske är livet lättare i Paris?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Jag tror, tyvärr, att jag måste erkänna att jag saknar det den ej saknade och jag gjorde och det som skedde mer än människan som gjorde det.
Blev detta begripligt?
Det vill jag inte kommentera nu och ber att få återkomma i ärendet;)
Ibland när man själv är nära att vilja gå. Smita. Lämna ett gemensamt liv.
Då är det skönt att läsa om saknaden.
Stanna upp. Tänka 100 gg till.
För ibland är saknaden och en längtan åtråvärd mitt i all tristess.
Jag är inte säker på att jag förstår dig rätt r-m, men jag ser också möjligheter i saknaden, samtidigt som den uppstår nya möjligheter i det tomma, om man kan blicka fram samtidigt som man saknar.
Jag tror mina kommentarer bara blir mer och mer obegripliga, men jag hoppas att du förstår.
Det finns den där längtan som skapar en sådan intensiv lust. Som i nyförälskelsen.
När livet går i slentrian och man tillåter sig för en sekund att tänka tanken på ensamheten. Sådant gör att man lustar även i verkliga livet.
kanske förstod jag dig rätt. Eller inte. Såsom du.
men bara att tänka tanken gör detta inlägg värt någonting...hehehehe....
Lusläser din blogg och häpnar...fast det orden har jag bestämt redan använt :-D
Någonting säger mig att du när du kommer över detta träffar någon som läker dina sår och gör dig lycklig igen. Jag inte bara tror det, jag är blint övertygad!
r-m: det gör mig så glad och djupt smickrad att någon lusläser min blogg. Och jag tror dessutom att vi förstod varandra:)
carl-anders: Tack för din uppmuntran. Och ja, det är redan lite bättre.
*vackert skimmer till syster*
Det finns så mycket att njuta av - sköna sensuella ting. Ännu en varm fläkt mot huden. En solstråle som får allt att glittra. Njut av dig själv, när du ser dig i spegeln...! Du är ju faktiskt kvar, den njutande kvinnan. :)
Nora: Tack, skimmrar lite:)
carulmare: Det är inte lika kul att njuta sig själv. Det är till och med bättre att vara ensam när det delade skimret finns med.
Inte så att det måste vara någon där för att jag ska klara mig praktiskt. Nej, jag slår på tappskor på hästen, motorsågar, spikar och rensar avlopp. Men till och med avlopp kan vara roligare om man får skratta och glittra med någon:)
Tack själv för din uppmuntran, det känns en aning bättre så här dagen efter när man inte längre är slav under alkoholens påverkan. Ska göra mitt bästa för att leva livet och inte tänka på det där!
Det delade skimret. Så bra sagt. Det är ju precis som du säger. Har man det, så är det lättare att vara ensam också. Njuta av solen och vinden. För egentligen känner man sig inte ensam...
Ja, vad kan man egentligen? Man behöver ju sörja, innan man kan flytta över dendär känslan av gemenskap till någon eller några andra istället...
Vad mycket du kan om 'sådant där'. Du har en gård då, förstår jag?
carul mare: Att kalla det en gård är att ta i, men ett torp med vidhängande stall ha jag. Så jag är en lantis:)
Skicka en kommentar