"Trygghet, pålitlighet och vänskap mellan man och kvinna är en i kärleksrelation klart underskattat - många tycks tro att kärlek måste vara ständig sturm und drang för att vara på riktigt. "Man kan inte vara vän med någon man inte tycker om, medan det går utmärkt att vara förälskad i någon man tycker är ett svin. På det sättet är vänskapen mer krävande än kärleken", skriver Theodor Kallifatides i "En kvinna att älska". Det har Kallifatides säkert rätt i, och just därför är vänskap en bättre grund för ett äktenskap än stormande passion. Allra bäst är naturligtvis om man lyckas kombinera de båda.
Ändringen i äktenskapsbalken är ett gyllene tillfälle att på allvar diskutera äktenskapets innebörd - att betona äktenskapets innehåll snarare än form. Det är full möjligt att släppa in friskt vatten i det unkna systemet. Och nödvändigt att släppa ut det illaluktande."
När jag läser AHs text far två tankar genom mitt huvud. Dels om det verkligen är så att antingen är man vänner eller också har man fullt "hallaballo" inom en relation. Starka känslor, kan de endast manifisteraras genom att vara utom kontroll? Min upplevelse, är att man älska lättare utan storm. Det finns stark passion, stormande passion och säkert andra varianter, men för att en människa ska uppleva starka känslor, behövs inte mer svårt än livet i sig och relationen behöver inte vara destruktiv på grund av stark kärlek. Att den kontroll man släpper i passionen, kan vara att släppa fram den kärlek man känner utan att brista i tillit. Däremot kan man med att positivt resultat hålla ett öga på sig själv, se över sin tydlighet och reaktioner och leva livet konstruktivt.
Som jag ser det, är det att låta sin kärlek flöda hejdlöst samtidigt som man ser kreativt kritiskt på sig själv och försöker leva konstruktiv utifrån den egna relationen, som behövs för att bygga relationer och dialog om relationer som handlar mer om innehåll än form.
Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Oj ,jag fastnade redan på första stycket - det där med att vänskap är svårare än att vara förälskad i ett svin. Jag har kommit på att jag har ett par vänner, som jag tycker jättemycket om, men som har riktigt dumma beteenden i en del av sina kärleksrelationer. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att vara tillsammans med min bästa killkompis, just för att han ibland är närapå ett svin mot tjejer. Däremot är behandlar han alltid mig väl som vän och vi har stort utbyte av varann. Det förvirrar mig - hur kan jag tycka så bra om människor som har en del egenskaper/reaktionsmönster som jag verkligen fördömer?
Hmm, nu uavvek jag från ämnet. Hoppas du har överseende!
Hej b, tycker nog att du höll dig till ämnet och dessutom har jag inte riktigt klart för mig var gränserna för ämnet skulle gå. Eller om det inte är så att jag tycker att allt som kommer för någon som läser ett inlägg vill skriva (och inte vill skriva:) är intressant.
Det är nog att jag har en del av dessa män i min bekantskapskrets också, eller kanske har haft snarare. Och känner igen det. Jag tror itne att jag gillar det. För jag tror att den kvinnosynen smittar över i alla relationer, såval vänskap som parbildningsrelationer. Men jag vet inte.
""Man kan inte vara vän med någon man inte tycker om, medan det går utmärkt att vara förälskad i någon man tycker är ett svin."
Jag tar åt mig och undrar vad som fått mig, och många andra, att välja såhär? Ofta är det starka kvinnor som hamnar i sånnahär relationer fast man aldrig kunde tänka den tanken om man vet hur de lever sitt liv i övrigt. Och jag vet att jag väljer fel och jag säger jag inte kan göra annorlunda medans jag vet att jag bara inte ORKAR göra annorlunda och ha en höst (jävligt lång) att härda igen. Som du skrev hos mig, lär man sig ngt? Inte ett jävla skit. Man lär inte av sina misstag och det må va ännuvärre att gå in i dom med öppna ögon. Om man ändå inte visste kunde man (jag) skylla på det.
Naturligtvis kan man och borde leva med ngn man är vän med och som behandlar en därefter, det förstår ju varenda barnrumpa men vart tar logiken vägen när man blir tagen med storm och översköljs med känslor man inte trodde fanns? Och vad har då den vännen i vardagens tristess att komma med när man sköljs med i stormen och vill bara ha mer?
Blablabla.
Vad jag ville säga är att det fanimej inte är lätt. Och livet är kort.
Puss
Bra, då spinner jag vidare på kompismedsvin-tråden :)
Jag har tänkt precis som du - "vad har han för kvinnosyn?" - men trots att jag verkligen varit vaksam så måste jag ändå erkänna att han tycks ha en fullt acceptabel syn på mig. Jag tror att det snarare är hans syn på förhållanden som är skev (förutom vänskapsrelationer alltså, för han är en riktigt bra vän). Och om jag ska vara ärlig har jag tjejkompisar som behandlar en del killar som jagvetintevad. Och som också är superbra som vänner.
Jag tror att jag vill komma fram till att: vi har själva ansvaret för vilka relationer vi vill ha, hur vi vill bli behandlade. Och hur mycket jag än försöker kan jag inte förändra andra människors relationer till ytterligare andra människor. Jag kan tala om min åsikt, göra en markering, inte mer. Precis som jag hoppas att mina vänner är uppriktiga mot mig när de tycker att jag handlar fel. Det ingår liksom i min defintion av vänskap.
Jag resonerar som du. De som är inblande i en raltion får ta ansvar för den och andra relationer som människor har kan jag inte göra så mycket åt.
Beroende på hur vem det är, så blir ju så klart komplikationerna olika i relationen. Men i en del fall så har jag upplevt någon slags horan-madonnan-koppling till vem min gode vän är schysst mot. Det är knivigt, även om jag kvalat in på madonna-sidan i egenskap av vän och så lunda orörbar och förjänar ett gott uppträdande. Men om vännen och jag skulle finna varandra attraktiva och göra slag i saken skulle risken vara stor att jag tappar i status, tror jag. Tycker att ajg har sett det hända med andra. Och bara tanken retar mig, att jag skulle vara någon annan för honom, som han värderar mindre, om han och jag kopulerat.
Jag är inte riktigt på det klara med det här och vad jag tänker.
barbelibona, bubblar det i både i bäcken, hjärta och hjärna kan livet inte vara tillräckligt långt:)
Vad syftar du på med en relations innehåll och form? Är innehållet känslorna och formen överenskommelsen om hur man beter sig mot varandra?
Henrik, innan du frågade tänkte jag mer på form som det officiella form för äktenskap. Det juridiska formaliat med arvs och ägande-rätt och sånt. Nu vet jag inte när jag tänker på det en gång till. Återkommer.
Jag ser, när jag läser igen, att även Herberlein skriver om innehåll och form. Hon nämner det i samband med äktenskapsbalken. Dessförinnan pratar hon om vänskap kontra passion så jag gissar att hon med innehåll syftar på de känslor som det finns plats för i relationen. Men kan hon verkligen mena att man ska lagstifta utifrån känslomässiga band? Jag förstår inte.
Jag tänker så här, att lagstiftningen är den yttersta juridiska formen för äktenskap, där om inte annat anges i äktenskapsförord, allt delas lika och ägs gemensamt. Och den ligger fast. Den form som diskuteras på juridisk nivå, är som jag förstår det, om samkönade relationer ska få samma juridiska rättigheter som tvekönade relationer. Om det ska likställas och hur det ska ske. Till exempel finns något förslag att alla äktenskap måste ske borgligt för att vara juridiskt giltiga och sedan får de som vill ingå äktenskap med religösa förtecken göra det hur de vill, men det är inte juridiskt bindande, för att t ex religösa samfund som nekar till homoäktenskap inte ska ha någon makt, angående om och hur någon gifter sig. Det tänker jag på som form för äktenskapet, yttre form. Sedan tänker jag mig en inre form som de inom äktenskapet komunicerar fram, hur de vill leva sina liv tillsammans. Gemensamma beslut om hur man gestaltar sitt äktenskap. Vilket jag tycker kan delvis hamna under rubriken innehåll, men det är ju fortfarande en fråga om hur och därför också en formfråga, som jag tänker. Innehåll? är som jag ser det, en fråga om vad som finns i äktenskapet. Om jag försöker få någon ordning på det så är det en yttre form som är hur samhället instiftar äktenskapet, inre form
hur de som är i äktenskapet väljer att gestalta och forma det och innehållet är vad de gestaltar med.
Trevligt är kanske med yttre form juridisk, inre form genom respekt och kommunikation och innehåll kärlek, kanske. tänkte det nu när jag skrev det, så det kanske inte är så fiffigt om en stund. Men ungefär.
Och inte hänger det riktigt ihop med vad jag skrev i inlägget, fast det kanske kan ses som utveckling:)Nu tror jag nog att jag, dels struntar i Herberlein och dels tror att diskussionen om hur man gestaltar innehålet d v s det som jag kallar "inre form" ovan är det centrala. Men först måste man ju frååga sig vad äktenkapet innehåller för att kunna gestalta det. T ex kärlek, trygghet, boende, barn, ekonomi etc om det är innehållet hur tar det sig utryck för dem i relationen (inre form)? Är jag helt invecklad i mig själv nu?
Dethär var invecklat... Jag tänker mig att det måste till starka känslor för ett passionerat sexliv. Annars blir det bara halvdant... Sådana känslor kan a) komma från ett behov som man har. Man träffar en man som har något som man känner att man behöver och så uppstår en attraktion. Ju starkare, desto mera passionerat sexliv...? Men kanske finns det en annan möjlighet också, kanske är det den du talar om, Bless? De starka känslorna skulle också kunna komma från b) en vilja att älska, ungefär som man älskar sina barn. Man bestämmer sig för att göra det, helhjärtat och ansvarsfullt. Liknelsen haltar förstås lite, men kanske skulle en sådan relation till en annan vuxen mänska också kunna leda till ett passionerat sexliv? En relation som bygger mera på vilja och ansvar - än på behov och lyckotänkande...?
I verkligheten tror jag det är lite både och. Först attraktionen - som i lyckliga fall omvandlas till ett kärleksfullt förhållande.
Om det passionerade sexlivet så för min del kommer den starka attraktionen ur det, mer än att passionerad sex kommer ur attraktion. Attraktion kan för mig leda till sex, erotik och kär lek. Men det är erotik och kär lek som leder till passion.
Om jag gör någon slags schematisk sammanfattning så är attraktion första steg, attraktion av vilket slag som helst, om den går vidare och jag och den andre finner attraktionen gemensamm och att vi är på god kommunicerande fot med varandra, kan man, man med fördel gå vidare till erotik (som kan vara ett vidare begrepp än sex) för min del är det nog så att om jag kan kommunicera, leka erotisk och det sker seriellt blir jag passionerad. Det är ju så härligt:)
Samtal, samlag, samklang, samvaro. Funkar det så är jag förlorad, igen:) Att välja varandra och välja om igen. Är väl kanske någon grund i min narcissistiska uppfattning om kärlek, att någon väljer mig och att jag väljer någon. Dock inte någon som figurerat på bloggen, utan någon annan någon:)
Jag lyckades hitta Herberleins artikel på nätet och min tolkning av hur hon använder orden innehåll och form är ungefär så som du beskriver det. Det är ett lite förvirrande ordval och jag tycker att ditt förslag, att prata om inre och yttre form, är bättre.
Ja, jag tycker som du att man måste anpassa relationens inre form efter dess innehåll; Det är bättre att komma överens om något som känns och fungerar bra än att låta idéer om hur en relation ska vara styra över känslorna och hur relationen fungerar.
Att tillsammans med sin partner utforska relationen och söka den inre form som passar just den relationen är absolut det centrala. En anledning till att det är viktigt är att det då blir lättare att bemöta fördomar och socialt konstruerade normer om hur en relation förväntas vara.
Bäst vore förstås om de som väljer icke heteronormativa relationer inte behövde bemötas av fördomar och intolerans. Jag inser att det inte är lätt att ändra något som sitter så djupt rotat, och för en del dessutom är kopplat till tro och religion, men att skriva om äktenskapsbalken låter som något som i förlängningen kan påverka de samhälleliga värderingarna.
Roligt att du gillar att du gillar mitt förslag med inre och yttre form bättre.
Ja, för mig verkar det meningslöst att försöka leva upp till någonslags normativ heterostandard. Det finns ju inga helt normativa och standardiserade människor. Alltså kommer det inte att passa med stor sannolikhet. Och en relation vill jag och andra, tror jag, uppleva som plattform och möjlig att utvecklas inom, genom och med, inte som skoskav.
Skicka en kommentar