elegi

Någon som jag ville ge mig själv i gåva ville inte ta emot. Jag ville gärna ge som gåva att visa vägen in i andning, att mötas i djup ljuv lust. Om och om igen vände jag mig mot någon för att ge mig själv i förening. Varje gång min hand sträcktes ut försvann någon. Försvann och förenades med någon annan, som någon säger att någon inte vill. Någon säger att någon ville mig, vara med mig.

Jag klev ur tablån med mig som fåfäng givare till försvunnen och ser då en annan bild, en annan spegling. Jag ser en pojke, som håller en godsak i handen. Man skulle kunna se det som någon som håller fram sin gunst. Pojken håller sin hand högt upp i luften. De två små hundarna måste hoppa högre än vad de kan för att nå godsaken. Det skulle kunna vara två kvinnor som slår knut på sig själva på varsitt håll för att få någons gunst. Pojken glädjer sig av hundarnas kamp för att nå godsaken. Extra värmer det när en av hundarna, trots att den stötte foten, fortsätter hoppa efter pojkens godsak i handen. Jag ser nu att det kan vara jag som hoppar, skäller och gläfser. Det är jag som stött i tassen.

Inte bara en fåfäng givare utan också fånigt gläfsande efter gunst. Nu förstår jag att pojken inte kommer att böja sig ner och ge hundarna godsaken att äta, han kommer inte att ta någon av hundarna till sig. Han kan inte. När hundarna hoppat sig trötta, kommer han att slänga godsaken. För att sedan se sig om efter nya djur att lura i fällan.

Jag vet nu och vill inte någon mer.