Om mina rädslor och det mod som krävs.

Jag har förut någon gång i något inlägg som hastigast nämnt det faktum att jag som litet barn blev utsatt för sexuella övergrepp. Anledningen till att jag tar upp det här igen är de tankar som dels Henriks inlägg om mod och rädslor som jag tagit del av, dels den dialog som Gafrack och jag haft i kommentarer till hans inlägg Leende guldbruna ögon och något jag skrev till Lyckliga paret i en kommentar. Nämligen att jag inte står ut med dem som beter sig som om sexualitet och erotik är något skamligt. Det i mina kommentarer som jag vill knyta an med till det här inlägget är att för mig är inte den erotiska delen av en relation intressant om det inte finns en förälskelse och en längtan efter ett möte i all former av mänsklig förmåga. För mig är bara ren och skär kåthet inte drivkraft nog. Det räcker inte med samtidiga och parallella orgasmer.

Inte för att jag har tänkt färdig på det här. Eller har någon direkt slutsats, men jag vill ändå lufta mina tankar. En episod från de sexuella övergreppens tid, just det här skedde den sommaren jag var fyra år, har cirkulerat i mina tankar när jag kring rädslor, mod, sexualitet, erotik och kärlek. Det var en varm sommardag. Min mamma hade byggt en granriskoja till mig en bit bort från sommarstugan bland träden. Från kojan såg man inte huset, den var lite mörk och lite läskig innuti. Jag gillade den inte. Min mamma var mäkta stolt över sitt bygge. När vi var färdiga, skulle mamma göra lunch. När vi gick tillbaka till huset berättade hon att en nära anhörig, skulle komma på lunch och att hon ville att jag skulle visa honom kojan efter lunch. Den anhörige som förgrep sig mot mig sexuellt ville hon att jag skulle visa kojan. Om jag hade tyckt att kojan var läskig så svartnade det inombords och susade i öronen av panik nu. Maten lagades, den anhörige kom, maten åts. Jag åt mer än jag mäktade med för att dra ut på "kojvisningen". Om jag åt så jag spydde visste jag att jag fick vara ifred och vila. Nu spydde jag inte. Magen spände. Mamma kommenderade "kojvisning". Jag ville inte och var ensam i världen. En gång hade min mamma klivit rakt in i ett pågående övergrepp. Henne reaktion då var att backa ut ur rummet och stänga dörren. Jag var ensam för att hon visste vad som skulle ske i kojan. Den anhörige visste vad som skulle ske i kojan. Jag visste vad som skulle ske i kojan. Den anhörige och jag gick dit. Det surrade och skrek i mig. Jag var mätt så jag mådde illa, men kräktes inte. Stigen var mjuk av granbarr, inte så mycket mygg för det var försommar och lijekonvaljen var precis överblommad. Vid mig gick den anhörige med sin tunga andning och konstiga anspänning i hela kroppen. En obehaglig anspänning som var skuld, skam, makt, kåthet och mer som jag inte kan sätta ord på. När vi kom till kojan undvek jag att gå in i den. Till slut gick han in i den först och jag höll mig i dörröppningen. Han såg sig omkring och berömde kojan, då såg han den kvarglömda ståltråden. Mamma hade använt ståltråd för att fästa granriset på kojan. Han frågade mig om han fick binda mina händer. Det flimrade för mina ögon och jag visste, att det kunde jag inte låta honom göra. Då skulle jag vara chanslös. Så kom det för mig att be att få binda hans händer först. Det gick han med på och höll fram sina händer. Jag virade ståltråden om hans handleder och kors och tvärs allt vad jag kunde. Först skämtade han mig med och låtsasdrog lite handfängslet, med sitt läskiga leende och tunga andning. Han kom inte loss. Då skämtade han och försökte få mig att sluta linda. Rädslan skrek i hela mig och jag lindade ståltråden hårdare. Hans ögon svartnade när han förstod att jag gjorde det på riktigt. Han väste. Jag sprang. Gömde mig på baksidan av huset bland ormbunkar. Spydde. Kurade som en kanin, som fruktar rovdjur. Tiden gick. Mamma ropade att vi skulle komma in och fika. Jag gick till verandan med bävan. Den anhörige var inte där. Mamma såg min nerspydda klänning, tog in mig i huset, bytte mina kläder, skickade mig i säng. Hon frågade inte var han var. Jag vet inte hur eller när han kom loss. Jag somnade av utmattning.

Så rädd och samtidigt en känsla av triumf när jag överlistat honom. När jag låg och kurade under ormbunkarna pendlade jag mellan segerkänsla och skräcken för nästa möte.

Man behöver inte vara psykolog för att lista ut att min barndom inte var den gynsammaste för utvecklandet av en stärkande sexualitet. Början var också bedrövlig. Först tonårsex, både berusad och nykter, både förälskad och förvirrad och inte med någon vidare urskiljning eller härlighet. Därefter vid 19 mötte jag mannen som tog mig till tantra. Då visste jag inte att tantra fanns eller ens att det var det jag upplevde. Han var äldre, förfaren och erfaren och förslagen. Helt plötsligt slungades jag rakt ut i rymden och flög ut och invänd om mig själv genom nätterna. Jag var utan motstånd och flöt med honom. Han var inte monogam, han visade tillslut inte ens grundläggande hyfs, men jag fortsatte komma tillbaka för det var så skönt att flyga, att inte känna den smärta som molade i mig sedan barnsben. En dag hade han lämnat staden.

Då tog en period vid där jag sökte mera flygflykt. Män som jag mötte endast en gång, även om de fick mig att flyga. Män jag ingick komplexa och katastrofala relationer med. Jag ville inte möta någon, jag ville fly. Från mig själv genom sexualitet. Att flyktens vingar var sex fick mig att känna den triumf som jag kännt när jag band den anhörige i kojan som liten. Att jag kunde använda situationen, bemästra den och ingen kunde nå mig. Jag blev förfaren och förslagen.

Så en dag kom den mannen som såg min blick, tittade in i mina ögon, höll mig till skriket i kroppen lagt sig och ömsint rörde vid mig. Det kändes som om allt vände och att det var första gången jag andades ut. Allt var som som om det var första gången och i stilla härlighet, i kär lek, i kärlek. Vi gjorde allt det jag gjort med andra, men så fullkomligt annorlunda, för jag ville vara där och möta honom, inte för att fly.

Det handlade inte längre om att bli av med besvärande kåthet, att fly eller om sexuell kompetens utan om innerlighet och att vilja väl. Det var något annat, nästan andligt, mycket härligt och ärligt. För mig är det för ansträngande att öppna mig så, som det krävs för innerlighet och intimitet för att jag ska orka, om jag tror att det är någon som bara vill "prova mig". Det är inte intressant. Jag är fragil och vill fungera i förälskelse.

De män som bär skam och skuldkänslor som knyter an till deras sexualitet, har en, i mitt tycke, smula av den anspänning som den nära anhörige bar. Då när min oskuld försvann. Deras skam skrämmer mig, även om den är oskyldig.

Om mod och göra det man är rädd för. Den anhörige skrämde mig mest av allt och han skrämde mig till mörker. Som jag ser det, så var min sexualitet länge svart, då jag valde män i mörker. Det hände att jag försatte mig i svåra situationer och endast var en hårsmån från grymma öden. För att på något sätt iscensätta det jag varit med om som skrämde mig allra mest. Så var det tills jag mötte den ljuse mannen som höll mig ömt tills jag slutat skaka. Då kom den största prövning gällande mod. Skulle jag tordas stanna i det som var gott och nytt och helt okänt. Eller återvända till mörker och något jag kunde. Jag stannade i ljuset, tills sjukdom tog vår lycka. Valde sedan ljus igen.

Den rädsla jag har nu är om jag ska mista någon ljus igen. Är jag modig nog att släppa in och möta igen och igen och igen, med risken att förlora? Jag är öm i själen efter den förlorade, som inte längre ville, just som jag, öppen, tog ett steg fram för att mötas, var han borta, inget bar och jag föll. Det skrämmer, men kanske inte lika mycket som längtan efter ljus, ljuvlig, njutning i förening och förälskelse lockar.