"Varför har man världens bästa sex med världens sämsta kille?" frågar en artikel i senaste numret av svenska ELLE. Jag har skrivit det förut i en kommentar och jag anser att modetidningar är underskattade för sin förmåga att ta up tendeser i tiden. De skriver ofta om mer än modetrender. Det är en annat ämne än det jag tänkte ta upp här, men jag vill ändå rekomendera det utmärkta radioprogrammet Stil av kunniga Susanne Ljung. Insiktsfullt om kläder, stil, modehistoria och populärkultur.
I artikeln i ELLE kommer en Adrienne Burgess (författare) till tals. Hon säger: " Vi har alla sex för att komma varandra närmare rent känslomässigt, och den där sköna effekten efteråt blir ännu skönare om man är känslomässigt fjärmade från varandra."
Och Adrienne Burgess fortsätter: "Om man har ett lyckligt, stabilt förhållande handlar ens sex om åtrå och man ligger med varandra när det passar ens jobb-sova-träna-schema. Men när man har ett osäkert, skakigt förhållande handlar det om maktkamper och att märka ut revir. "Om han har sex med mig måste det betyda att han älskar mig och då är jag trygg." Många blir höga på den här kombinationen av åtrå, makt och rädsla."
En relationsterapeut Michael Myerscough, menar att ångest och rädsla är ett afrodisiakum. Mängden stresshormoner som kortisol och adrenalin ökar med ångest och rädsla. Det leder till att hjärtat slår snabbare och blodet rusar runt i kroppen, som vid förtjusning. Myerscough menar att de må-bra hormoner som frigörs vid sex upplevs starkare, om man har mått dåligt innan.
I artikeln näms som en av fördelarna med "neurotik" att när sex är det enda gemensamma, ser man till att det blir bra. En av nackdelarna: om man går på adrenalin och ångest kan det bara sluta med en kraschlandning.
Jag känner alldeles för väl igen mig, i deras resonemang. Så har jag haft det. Många gånger om. Men jag vill tillägga, att det är inte det enda sättet jag upplevt entusiastisk erotik. För jag har haft förmånen att leva i en lång relation med härlig, hållbar kär lek. Min övertygelse är att den kicken som ångest ger, den kicken som oron för att förlora den andra ger, den kicken kan man söka gemensamt. Den kicken kan man få tillsammans, som något som befäster relationen, istället för hotar relationen. Det finns Lyckliga paret här i bloggosfären. Jag tror att de söker och provar för att hitta den gemensamma kicken. Erotik både kräver och ger energi. Det räcker inte med slentrian om det ska bli eldigt och enande erotik. Min fasta övertygelse är att man kan i en öppen och kommunicerande relation bevara kärlek, kär lek och bubblor i bäcken som ger mod att leva samman i glädje och åtrå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Intressant detdär med rädslan som afrodisiakum. Och dendär meningen: "Om han har sex med mig måste det betyda att han älskar mig och då är jag trygg."
Det stämmer med mina erfarenheter också. Fast min rädslor gällde nog något annat. Att leva ensam och utan sex var egentligen aldrig något stort problem för mig. Mitt problem var mera att acceptera mig själv som en sådan mänska. Det ville jag helst inte... och därför gav jag mig in på det ena sexuella äventyret efter det andra. Alltid lika otillfredsställande.
Fast vid några tillfällen var det annorlunda. Det var när jag trodde att jag inte kunde få den man jag hade i tankarna. Då kunde jag faktiskt bli förälskad. Det verkar som om rädslan spelade in här också. Så länge som jag var rädd att jag inte skulle få honom eller, alternativt, rädd att mista honom, kände jag mig dragen till honom.
Nej, usch! Jag är inte vidare förtjust i detta spel med känslor...
Usch. Och jag kanske måste skjuta mig. "om man går på adrenalin och ångest kan det bara sluta med en kraschlandning." Vetskapen om det räcker. Att läsa det gör det ännuvärre. Och för att kommentera kommentaren ovan kan jag bara hålla med, i mitt fall är det oxå så; så länge jag inte är säker på att jag har honom helt vill jag ha honom. Sen tröttnar jag. Alltid.
Och jag som är så enkel.....
=))
jag känner också igen detta. Både som att vara den som någon vill ha och sedan tröttnas på när han får mig, och den som blir hög på att han vill. Den dragningskraft "att vilja" är stark och kan väcka åtrån i mig. Jag tror tyvärr det är ganska vanligt(?)
Det finns undersökningar som visar att en dejt på en nöjespark vanligen är mer lyckad än en klassisk middag-och-bio-dejt. Den förklaring jag har hört är att det är lätt att blanda ihop rädsla och förälskelse, men när jag läser detta inlägg anar jag att det är mer komplext än så.
Vad tror du ersätter ångest och rädsla som drivkraft bakom entusiastisk erotik i en långvarig och väl fungerande sexuell relation?
Jag är väldigt nyfiken på hur du kommer att svara på loppispoppis kommentar.
Intressant. Jag känner inte igen från mig själv att osäkerhet i relationen skulle höja lusten men det är långt ifrån första gången som jag har hört folk beskriva det så. Ofta har de varit kvinnor. I ungdomen hade jag däremot en manlig kompis som var starkt benägen att gå vidare så fort en relation började verka för stadgad men i hans fall tror jag snarare att drivkraften var erövrings- och äventyrslusta, nyhetens behag. Ändå skulle jag tro att det finns män som fungerar på det här sättet också.
Jag kommer också att tänka på ett påstående som jag träffade på någon gång under förra året. Jag minns inte från vem, när, var eller hur, kommer inte ens ihåg om jag läste eller hörde det på TV. Hur som helst, det var en person som hävdade - vet inte på vilken grundval - att en stor andel av Sveriges kvinnor har svårt att känna lust enbart för erotikens och närhetens skull, utan behöver någon ytterligare drivkraft. Ungefär så här: I början av relationen sporras hennes lust av spänningen i den nya relationen, det okändas lockelse o s v. Sedan tar önskan att säkra och befästa relationen vid som drivkraft. Därefter, om relationen utvecklas åt det hållet, kommer lusten att skaffa barn. Och sedan, när önskat antal barn är ett faktum…ingenting. Hon tappar lusten.
Jag vet inte vad jag ska tro om det där...en möjlig tolkning är kanske att dessa kvinnor inte har funnit den ljusa lust som du beskriver, Bless. En annan möjlighet är att det bara är ett försök att lägga skulden på kvinnorna för att erotiken förtvinar i många långa relationer (jag tror att tyckaren var en man). Tja. Några kommentarer till det?
Nu kommenterar jag min egen kommentar: Blandade jag inte bort korten där? Den där personen verkar ju vilja påstå att det är något fel på kvinnor (och män då också) som inte tycker att det är roligt eller spännande att gå i säng med samma person som de känner utan och innan, år ut och år in. Men varför skulle de tycka det? Med andra ord åter till Henriks fråga: Vad ersätter ångest och rädsla som drivkraft bakom entusiastisk erotik i en långvarig och väl fungerande sexuell relation? M a o, hur hittar man den "gemensamma kicken" och vad kan den vara?
En kort summarisk beskrivning till vad jag tror är en möjlig väg till entusiastisk erotik i ett långvarigt förhållande och ett liv med närvaro: Memento mori.
Jag ska utvecka det vid tillfälle.
Ser fram emot den utvecklingen!
Alla borde vi leva med Memento mori i bakhuvudet i alla avseenden.
Där kan vi sätta saker i perspektiv.
Till HolyGoats kommentar skulle jag vilja säga att jag tror att osäkerhet och lust till äventyr och erövringar kan vara två... könsspecifika sätt att säga att rädsla får åtrån att öka. Kvinnor talar om osäkerhetskänsla och männen om att erövra, men kanske är det i grunden samma sak...?
Håller med om att memento mori förhöjer livskänslan - och därmed också den sexuella känslan.
En annan tanke som jag har är att man kan öva upp sin sensualism. Ju mer man känner efter, desto mera upplever man, skulle jag vilja säga. Man kan t ex känna hur musklerna spänner sig och hur solen hettar mot huden. Man kan gå in för att leva i kroppen och börja älska sin kropp - och kroppen kommer att svara på det, genom att ge ännu starkare förnimmelser. Dethär kan man kanske göra tillsammans också, som ett par - om man är tillräckligt avslappnade med varandra.
Och ändå: sensualitet är inte detsamma som passionerad sex. Det är mera mysigt behagligt avslappnande. Jag tror att det måste något till för att kärlekslivet också skall bli passionerat... Av någon anledning betyder passion också lidande...
Skicka en kommentar