Jag skrev att jag skulle utveckla mig om "memento mori", som bränsle för att känna närvaron bränna och den erotiska elden brinna. Så jag börjar här, med den lite äldre spanska kulturen, med begrepp som "cornada", d v s en svår sårskada som matadoren fått av tjurens horn och duende som finns som begrepp i andalusiskt kultur och som favoritdramatikern Fredrico Garcia Lorca gestaltade och inkarnerade. Lorca har sagt, fast förmodigen på spanska:
"Thus duende is a power and not a behavior, it is a struggle and not a concept. I have heard an old master guitarist say: ‘Duende is not in the throat; duende surges up from the soles of the feet.’ Which means it is not a matter of ability, but of real live form; of blood; of ancient culture; of creative action."
Om man möter kär lek lika öppet och med samma bävan, förväntan och mod som den matador som står stilla och möter tjuren mitt på arenan, trots att han minns smärtan från den cornada han fick av den förra tjurens horn och trots att han minns den långa läketid cornadan krävde, kommer magin. Även i det allra längsta förhållande. Likaså den hisnande känsla av närvoro, som att vara medveten om att döden rusar mot dig. För det gör den. Mot dig och allt det du älskar. Allt det som du tar för givet. Som jag ser det, om man lever i visshet om att allt kan förloras varje sekund, att allt bara är till låns och ingen är din, inget ditt. Då är det vackraste och varligaste att låta sin lånade tid gå till lek och kär lek och kärlek.
tisdag, maj 22, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Att tillvaron är flyktig och skör tycker jag att jag har levt med länge. Det känns dessutom allt tydligare i takt med att jag själv blir äldre och ser hur fort barnen växer. Livet är inget tillstånd utan en process - jag är ett ljus som bara brinner en viss tid. Betänker jag det vill jag att lågan ska flamma desto klarare den tid jag har.
Det finns mycket som drar åt andra håll, vill ta uppmärksamheten från det ögonblick som är. Man ska se om sitt hus, betala till försäkring och A-kassa, tänka på framtiden. Förvisso nödvändiga saker men man kan träna sig i att inte låta dem ta över. Stanna upp ett ögonblick, se sig om. Se arbetskamraterna, utsikten från bussen, medpassagerarna, sin älskade. Det låter banalt men jag gör det mer nu än för, säg, ett par år sedan och tycker att jag mår bra av det.
Om jag har svårare att se hur jag ska tillämpa det här på erotiken, så är det kanske för att jag är mitt uppe i den hektiska småbarnsperioden när kär lek för det mesta är något som ska hända någon annan gång (inte mitt val! ;) ). Men jag tänker att erotiken kan leva vidare i åtbörder och blickar. Mod är då kanske att fortsätta åtrå och inte vara rädd för att visa och berätta det.
Absolut så tror jag att mod i det fallet är att fortsätta visa sin vilja, sin åtrå och längtan. Att ta upp den till en nivå där man kan säga till sin partner, jag längtar dig och vill dig, trots att man anar att svaret blir att tröttheten väger tyngre än lusten just då. Men då kan man ändå bekräfta varandra, inte genom erotisk lek eller kär lek, men genom att båda får berätta sin lust (vare sig den är till erotik eller sömn)och båda accepterar den andres lust och löser livet efter det, för att man vill varandra helt i livet, inte bara till lust. Där ser jag det som är handlingar av kärlek och önskan till möten. Att mötas i det man är, öppet. Och jag tror att när man kommunicerar med mod, och öppet om sina viljor och önskningar möts man på så många nivåer att erotisk lek och kärlek går igenom hela relationen. Att kommunicera sin önskan är ju inte detsamma som att kräva att få den uppfylld, som jag ser det. Snarare ett sätt att förstå varandra och göra möten möjliga.
Så vackert ni skriver, inlägg och kommentarer... Och från kommentarerna steg det upp bilder av stor kärlek, riddarsaga, strider och hemkomster, avsked, längtan och återförening... Rena rama kärleksromanen och jag höll nästan på att bli tårögd!:) Fast det bara var tal om försäkringar och annan byråkrati, den moderna tidens bataljer, kanske? Och jag tycker inte att någon av er låter banal! Jag tror också att stor kärlek har med vilja att göra. Man måste väl se om sitt kärlekshus också...?
Usch, vilken fånig kommentar, men jag tror jag låter den gå. Det var ju ungefär vad jag tänkte...!
Det är alltid en riddarsaga, eller allra minst ett drama, en berättelse om stora saker när det är kär lek. Den där allvarsamma leken, var det ju någon som kallade det:) Det gällerväll bara att se detbland försäkringskassan och matkassar =)
jag tycker du skriver så vackert. Att inte ta något för givet, och att njuta och leva i nuet. Det känns som om jag skulle behöva tänka på det varje dag, flera gånger om dagen, för att lära mig. Det är svårt. Det tycker nog många.
Vi skulle SE varandra på ett annat sätt. Och LYSSNA mer, och också minnas´på ett annat sätt.
loppispoppis, paradoxalt nog så tror jag att leva i nuet är det vi börjar göra, när vi inte tänker så mycket på vad vi bör göra. Men det är något vi behöver nuet och njuta nu.
Leva här och nu tycker jag är förhållandevis enkelt att förstå (om än inte alltid lika lätt att praktisera) när det gäller sånt som kärleken och familjen. Enklast är det tillsammans med barn - de är så "här och nu" i sig själva.
Det är knepigare med resten av livet, tycker jag. Hur förhåller jag mig t ex till en tråkig dag på jobbet, när jag har en sådan? Tänker jag "livet är för kort för sånt här, jag måste hitta en roligare födkrok"? Eller konstaterar jag att jag nog skulle ha roligare om jag engagerade mig litet mer i arbetskamraterna och sysslorna - m a o var litet mer här och nu även där och då (på jobbet alltså)?
Det är naturligtvis upp till var och en att hitta sitt svar på den frågan. Jag menar bara att slutsatsen av "memento mori" är inte alltid uppenbar i varje situation.
Geten, du skriver ju svaret själv, att det är ju upp till var och en och välja i vilket nu den vill befinna sig. Alla nu har sin njutning och jag tror att det är en fråga om kreativitet att se det sköna där man är.
Skicka en kommentar