feber

Vaknade varm i din famn. Lite klibbigt svettig. Hud klistrade mot hud. Du var varm. Du hade alltid feber. Du famnade bort min frusenhet med din feber. Tills jag var het, men utan feber. Din värme var min vän. Inte visste jag då att du aldrig skulle bli hel igen. Att feber kan värka kärlek sönder och samman. Inte anade jag när du mötte mig, stötte i mig och varsamt strök min panna, att det fanns en ände. Att det skulle sluta ske, det som hände. Att en dag hade värmen värkt bort din famn, vårt möte och vår vila i varandra. Även om jag gav mig till dig var du värk och feber. Inte längre värme. Kunde inte rädda dig. Blev tvungen att rädda mig. Från dig. Ville inte. Ville vara din, som förr. I din famn. Finns inte.