tisdag, augusti 14, 2007

kroppsminnen

Borde ha väntat mig det av värmen. Att tinas upp och börja känna. Längtan lågar. Men inte öppet. Inte för någon som ska komma. Vaknade av en skakning. Jag vet inte om det var för att jag grät, för att jag kom eller för att han gick. Inte var det för att han är här. Det har han inte varit sedan februari och jag skakar än.

Vaknade och ville bara han. Någon gång har jag vetat att det skulle komma. Alla adresser och nummer nogsamt raderade. Dessutom har han flyttat. Och jag vet inte vart. Men jag vet nu att förälskelse är inte lätt för den som är en förhandlare. Han kan konsten att få loss kidnappade, men inte den kära leken.

Och jag kan nästan ingenting nu.

Bara bida min bränntid.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Ska det vara såhär?!!

bless sa...

NÄE!

Anonym sa...

Men det är ju jävligt märkligt. vad hände? Var tappade man vägen?

bless sa...

självet och värdet, tror jag man tappade.

Anonym sa...

Så vacker kärlek är, men så jävlig den kan kännas. *kramar* om dig