Just nu är jag inte mycket mer än en slime, eller ett litet våp. Trist tillvaro. För att pumpa upp min existens på nya nivåer, besjälar jag mig med den här kvinnan som personifierar någon slags grandessa. En gång var hon rund och lantlig och bortom allt.
Kan hon, kan jag också flyga, tänker jag. Nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Härlig! Fäste mig särskilt vid hur hon uppförde sig i pausen mellan musiken och arians början. Hur hon tog plats, vilken pondus!
Men jag är säker på att Maria Callas också kände sig liten och obetydlig mellan varven. Man kan väl inte stå på scen jämt?
Undrar om det ena är en förutsättning för det andra... Den som kan ta de låga tonerna, kan kanske också ta de höga...
Nej, inte vet jag. Det var nu bara en tanke.
Ja, hon verkar inte ha haft det helt lätt senare heller och om jag inte missminner mig förlorade hon rösten. Här är ett utomordentligt intressant radioprogram, delvis om Callas och stil.
http://sr.se/cgi-bin/p1/program/arkiv.asp?ProgramID=2794&formatID=116&Max=2007-08-17&Min=2007-02-02&PeriodStart=2007-04-01&Period=3&Artikel=1294184
Låt oss flyga!
Japp. Vi flyger samman och ser till att ordna schyssta reden. Om inte annat kan vi flyga fram i galopp. Det är bra för livskänslan!
Det är det! Det är det verkligen!
Skicka en kommentar