god funktion

Om att leva livet och inte ta sig igenom vardagen bara. I höstas kantrade och kollapsade min tillvaro. Kroppen hade redan länge klagat, men jag körde på. Då lämnade minnet walk over. Korttids minnet la sig platt och jag visste inte längre något. I vakum blev jag så tvungen att vila, mot min vilja. Eftersom jag inte ens mindes vad jag ville. Sakta har jag blivit bättre. Samtidigt som jag insett att jag måste ge mig tid. Att jag exempelvis får sluta planera morgnar där inget utrymme för min egen frukost och påklädning finns och börja planera morgnar där jag får en stund i tillvaron. Den sura gamla sanningen om att inte jag ger mig tid, så får jag ingen tid. Ingen annan kan ge mig det. Nu går det lite bättre, med levande ljus och tid om morgnarna, trots höstmörker.

För att inte ständig behöva lösa problem efter katastrofen inträffat har jag också tagit mig tid till eftertanke varje dag och jag börjar minnas att göra det dagligen. Det går lättare om det redan är tänkt på med livet och lösningarna. En del dagar fungerar jag.

Att jag fungerar en del dagar har gjort det möjligt med tid till en samtalspartner. Vi har talat om allt man vill leva. Till helgen ska jag allra minst prova om det också är en samarbetspartner. För då ska veden in. Hur som helst så tar han i saker på ett ljuvligt sätt, som får mig att önska att jag vore någon teknisk manick han fingrar på. Och han har de längsta ögonfransar jag sett, som skuggar ögon. Ögon som glittrar och svartnar om vartannat. Den här gången får det ta tid, för ska jag möta någon så får det vara en samtals-samarbets-samlags-partner. Allt i ett. Inget mindre.

Jag vill leva gott. Samlevnad.