Om Susanna Alakoskis antologi Lyckliga slut, som innehåller sjutton kvinnors berättelser om "vardagsvåld", skriver Ann Heberlein, doktor i etik, i SDS: "Det som binder samman de olika berättelserna, förutom att de alla varit utsatta för våld, att de i varieranade utsträckning tagit ansvar för mannen som gjort dem illa. Kvinnorna har skylt över, ursäktat, försökt igen, och lagt skulden på sig själva." Herbelein tar upp Unni Drougge som trodde att kärlek måste göra ont och Maria Küchen som tyckte att det kändes normalt att hänga med killar i baren som våldagit henne natten innan.
Sista stycket i sin text inleder Herbelein med: "Det handlar om våldsamma män, om mäns föreställningar om kvinnor, kvinnors värde och männens rättigheter. Men det handlar också om kvinnors föreställningar om män, om manligt, om kärlek, om sex. Det handlar väldigt mycket om förväntningar - vad kan jag vänta mig i en relation?"
Sorgligt nog har jag delat öde med Unni Drougge och Maria Küchen och också trott att det var det normala. Än mer sorg finns i det faktum att det är många fler som kännt detsamma och det som får mitt hjärta att nästan brista, är att det finns en risk att min dotter kommer att dela den upplevelsen.
Heberlein tar upp en lärare, Karin Nygård, som menar att kvinnor måste lära sig att inte acceptera kränkningar och börja med att rädda sig själv istället för partnern. Jag skulle vilja lägga till att de som är utsatta för våld i en relation bör rädda sig själv och inte bry sig om att rädda relationen. För jag tror att man försöker rädda sitt sammanhang mer än den enskilda partnern, även om det kanske ger samma handlingar. Jag tror att det finns tankebanor som är som dessa: relationen är till hälften min och på så vis så gott som till hälften jag. Om det då sker sånt som är fel i relationen är det ju till hälften mitt. Och om jag då lagar och lappar och skyler över det fula i relationen, verkar hela relationen bättre och följdaktligen också jag.
Hur ska jag lära min mycket vackra och vänliga dotter att inte acceptera kränkningar, så att hon aldrig ens behöver koppla ihop orden vardags och våld?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tror att de tankebanor som du nämner i slutet av ditt inlägg är riktiga. I alla fall känner jag igen dem, från andra sammanhang.
Relationer är viktiga... och kanske ännu viktigare för flickor och kvinnor...? Men kanske skulle man kunna tänka att man kan hjälpa både sig själv och mannen genom att säga 'nej, dethär går jag inte med på'. Att bryta ett mönster påverkar båda inblandade, frigör dem kanske...
En kylslagen... men ändå ömsint bild här ovanför! :)
Om jag hade en dotter som jag var orolig för vore det dig jag skulle fråga; Hur har du funnit ditt värde och din bild av vad som är manligt? Vilka råd skulle du ha velat att din mor hade gett dig?
Jag tror också att det ligger mycket i de sista styckena. Har ingen egen erfarenhet av dylikt men många har vittnat om skamkänslor inför att erkänna och visa att något är fel i relationen. Dessutom hör det väl ofta till det nedbrytande mönstret hos såna där gossar att man luras att tro att man faktiskt behöver den här relationen för att klara sig.
Carulmares fundering om flickor/kvinnor och relationer antyder att kvinnor kanske lättare kan råka in i och/eller hållas kvar i sånt här. Det stöds av att det oftare är kvinnor än män som berättar om såna här relationer. Intressant nog var det en kommentar på Unnis blogg från en kvinna som berättade om sin bror, som hade suttit fast länge i en relation med en mycket kontrollerande och psykiskt misshandlande kvinna. Så motsatsen förekommer fast jag vet inte hur vanligt det är.
"Unnis blogg"? Fy mig för slarvig namedropping...jag menar förstås Unni Drougge, http://unnidrougge.blogg.se/
carulmare: Jag tror absolut att man bör säga: nej det här går jag inte med på och hjälpa sig själv. Och kanske hjälpa mannen av bara farten. Fast jag tror att man redan har tagit ett befängt ansvar för relationen och mannen när man har kommit i den situationen och att det kan vara så att man även bör frigöra sig helt på att tänka vad som är bra för mannen. Bara fokusera på sig själv, för att hitta ut och till sig själv tills man börjar värna sig så mycket att man delar det goda, i stället för att laga det gemensamma trasiga med bitar av sitt själv.
henrik: Tack. Jag får återkomma med svar.
geten: jag tror att alla oavsett kön kan båda bli den bedrövliga och den bedrövade i en relation och att det inte är statiskt. Livet är så komplext och skeenden ligger inte alltid inom vår kontroll. Det som skiljer ut människor är, tror jag, hur man bemöter det som livet bjuder på. Både elände och glädje. Jag funderar mycket över vad det är som gör att en del tippar över och förstör livet.
Fast jag undrar hur forfarande hur man lär någon att inte hamna i elände från början?
Du får gärna svara på mina frågor, men mitt förslag är att du berättar för din dotter. Vad var det som var så viktigt för dig att du accepterade kränkningar och har du hittat andra vägar att få det du vill ha som inte involverar kränkningar?
Jag är inte så säker på att man överhuvudtaget kan lära någon något. Jag föreslår att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter, men också att du litar på din dotters förmåga att hitta sina egna lösningar.
Ja du... hur vaccinerar man någon mot att hamna i dåliga förhållanden? Jag har haft svårt att komma fram till vad som gjorde att jag hamnade så fel. Åtskilliga timmar i terapi har jag analyserat frågan. Har inte kommit fram till annat än att jag lider av duktighetssyndrom och lite taskig självkänsla. Du vet en sån där som alltid måste lyckas för att vara nöjd. För hård emot mig själv. Tyckte att jag måste vara duktig och "rädda" mitt ex och fixa vårt förhållande. JAG skulle minsann ro det i land.
Om jag någonsin får en dotter vill jag lära henne att kärlek inte ska göra ont. Att alla relationer, både pojkvänner, jobb och vänner, ska tillföra MER än de tar. Jag hoppas på att hon kommer att känna sig så säker på sig själv och sitt eget värde att hon inte behöver andra för att bekräfta sig själv. Jag önskar henne självkänsla i råge, på gränsen till narcissism, för jag tror att självkänsla är grunden till allt. Jag vill ge henne rötter stabila nog att hålla henne stående när det stormar.
Men hur det ska gå till, det har jag ingen aning om.
karin: Jag har också trott att jag rott trasiga ex i land, när jag bara sänkt mig själv till botten. Min dotter har jag försökt uppmuntra att säga nej när hon inte vill och respekterat hennes nej. Jag har bråkat med lärare som placerat henne brevid busiga pojkar för att hon är så lung och snäll och har en dämpande effekt men där priset är hennes koncentration och lust till skolan. Och jag försöker stötta henne i att gå sin egen väg, lyssna på sitt hjärta och göra det hon kan och talar om för henne att hon är älskad i alla lägen. Men det finns säkert mer som borde göras. för att jag själv smäller i huvudet i botten ibland kan jag stå ut med, men inte att hon ska behöva betala samma pris för att lära sig att leva gott.
Och jag undrar ofta över vilket budskap jag sänder implicit till henne. Det jag inte är medveten om själv.
Skicka en kommentar