fånga feminismen

Som liten flicka anammade ”kvinnosaken” för att jag förstod att gamla gubbar inte skulle bestämma vad som passade sig för mig för att jag fanns i en flickkropp. Vi bildade byns första flick-fotbollslag, bara för att gubbar sa att flickor inte skulle spela fotboll och för att gubbarna sa att om nu flickor fick spela fotboll, så skulle flickorna ändå inte kunna spela fotboll, eftersom att flickor är flickor. Ganska snabbt övergav jag fotbollen, men kvinnosaken förblev min sak. I många miljöer mötte jag motstånd för att jag var flicka och sedermera för att jag var ung kvinna.

På mitt första arbete hälsades jag välkommen av att den interna postcentralens chef som frågade om jag knullat i helgen. Den förvirring jag upplevde överträffades endast av min av förnedring. Situationen avslutades med gubbiga gapflabb. Efter veckors vandrande med postvagnen runt i en bastion av ovälkommna verbala och fysiska sexangrepp, blev jag mer arg än rädd när en vaktmästare placerade sin hand på min stjärt. Med arg kraft sparkade jag rakt i hans bak. Sparken gav honom kotförskjutning. Efter den sparken kunde jag något mer fredad ta postrundan. Gliringarna om hur en argbigga ska tuktas från äckliga gubbar, var inte lika besvärande som äckliga gubbars händer på stjärten. Det var fortfarande enkelt med kvinnosaken. Det var kvinnor mot de gubbar som kränkte oss, tänkte jag.

I högklackat, höga slitsar på blanka klänningar, rödaste läppstift och svallande hår festade min vän och jag. Feministfester, så väl som nattklubbar och svartklubbar frekventerades av oss. Min vän fick ofta beröm för modet att våga bejaka sin ”kvinnlighet” av kvinnor. Lika ofta som min vän berömdes av kvinnor för sin ”kvinnlighet” dömdes jag för min ”kvinnlighet”. Jag sågs som en som bara ville mäns uppvaktning och penetration. Trots att min vän och jag var lika klädda och vi båda, bland mycket annat, ville mäns uppvaktning och penetration blev han gillad, men jag dömd. Visst var jag feminist, men förvirringen fanns där: Varför fick han, men inte jag vara klädd till ”kvinna”?

Familjebildande och jag betalade barnets tillblivelse med spyor, ingen balans, fetma och utmattning. Att barn blev till i min mage tog allt jag hade. Ingen vila, utan bara ett förkrossande kval med misskött arbete och fruktan för att det lilla livet i min mage skulle skadas. Absolut ingen extra samhällig omtanke, en riktig kvinna klarar galant graviditeter. Men inte jag och som frågade och bad om nåd. Ska inte en kvinna kunna vara gravid och utan krav på samtidigt delta i samhälliga produktionen av ekonomisk tillväxt? Fanns feminismen för mig som bara kräktes och tyckte att det borde räcka ibland, när jag själv vill, med att vara fertil och bidra till nativiteten?

När så barnen var födda var det svårt att göra det självförverkligande som hägrade utanför hushållet. Samtidigt som jag ville vara nära och närvarande för mina barn och förverkliga min tanke om mig som mamma. Jag hittade ingen väl vald väg att gå för att balansera mig som mor, maka och växande som vuxen. Flytt och offrande av yrkesbana för familjefriden fick mig i fritt och fult fall. Därtill föll den som varit den godaste maken, som gett mig modet att leva med kärlek. Vi föll ifrån. Vi föll ifrån varandra och familjen föll samman. Det var en tid av förvirring och i feminismen fanns ingen vila. Jag sörjde min förlorade kärnfamilj.

Så börjar ett liv med barn varannan vecka och som frånskild fru. Längtan efter barnen varannan vecka var, är en dolk i diafragman. Hålet huggs upp varje vecka vid hämtning och lämning. Barnen är ledsna, längtar alltid efter mamma eller pappa, att vara familjen. Längtan lägger sig ner på lur, dolken domnar och åren går. Samtidigt som familjen fattas, får jag luft att minnas att jag haft kraft. Men nu är jag mer en förlust än en kraft. Allt fattas mig och hur ska jag orka ge av mig till mina barn? Jag är ingen och kan inte minnas vilken min favoritfärg är. Jag minns inte heller vem jag är eller var. Eller var min kraft är. Har förlorat jaget och blivit en förlust. Ihålig vandrar jag med förlusten, finner att förlustelse kan fylla mig. Champagnebubblig och chevalereskt bemött börjar jag befinna mig i mig. Sista slantarna går till siden, för sensuella och sensibla stunder.

I att vara åtråvärd finner jag en början till att bygga mitt egna värde. För lusten och kättjan är krafter ur det levande livet och ger fotfäste. Så återvinner jag kraft fler funktioner i livet och kommer i kontroll. Frågorna hopar sig: Måste jag fungera och vara i kraft för att vara feminist? Eller går det när jag förlorat kontrollen och faller? Är jag också då en som räknas? När den enda klena ekonomiska gren som jag kan greppa är att vårda dementa och senila nätterna igenom om och om igen? När det enda som får min värld att glimma är glittret i den mans ögon som ser mig? I en yrkesvärld som är ett villande hav av kvinnor och gamlingar och krymplingar, full av svagt och svalt värderade individer, undrar jag vilka som värnar vårat värde?

På min arbetsplats frodas inte feminismen, inte heller formulerar några medialt framstående feminister framtidsplaner för oss som vårdar samhällets svaga, vad jag kan förstå. Men jag tror fortfarande att jag är feminist, att vi alla är lika värda, oavsett kön. Men mer och mer ser jag att det finns det som är fint, det som är ofint och det som inte finns i den feministiska debatten. Det är som om feminismen har blivit far, fött fram sin egen fiende, helt enkelt närt en hierarkisk struktur vid sin barm. En struktur som fokuserar på de välformulerades frågor. En struktur där över och underordning håller människor fångna i en patriarkal fälla, fast låsta vid sina egna normer, istället för att värna alla olikas lika värde. En struktur som stryper.

Jag vet inte längre vad feminismen för med sig och för vem. Ändå vill jag påstå att jag är feminist, för det går inte att ge upp inför den patriarkala strukturen som förminskar alla människors möjligheter till att välja liv. Jag fruktar den struktur som är patriarkal, som ger faran och fasan med att samhälliga normer möjliggör att vissa kan fortsätta leva gott på att andra lever sämre, både globalt och lokalt.

Jag önskar mig en feministisk rörelse som värnar varandra och särskilt de svaga, som ser människors möjligheter och vågar nya vägar. Jag önskar mig en feministisk rörelse som hämtar kraft ur ett ”vi”, av att inkludera människor. Inte en feminism som exkluderar de som inte är lika, som får kraft och värme av att de som är ute i kylan, fryser ännu mer. Så önskar jag också en feminism som inte ber om ursäkt, som inte backar, bugar och tackar för smulor. Det är dags nu, om inte annat för våra döttrars och söners skull att alla olika alltid är lika värda, oavsett kön.