Tänker på att var famnad, funnen och familjär. Det är jag nu, i skrivandets stund inte bokstavligt, men bildligt och var dag i vardagen är jag famnad, funnen och familjär. Både av mig själv och av mannen som är det härligaste.
Famnad. När längtan, ledsenhet eller lust så kräver kropp nära, finns där en famn. En hamn som får min oro att lägga sig till ro, olust att växla till lust, en man och människa att växa med i möte. Det är en frid att vara famnad.
Funnen, liksom nu i medelåldern upphunnen av förmågan att vara mig i ro. Jag har hejdat mig så att jag kan vara mig hejdlöst. Lösta är mina knutar och jag kantrar inte lika länge. Jag finns och kunde alltså bli funnen.
Familjär, familjen har varit min största fara. I vardagen där jag växte upp var skräck en normal fläck i solen. Nu är det annat. Skräcken i mitt hjärta har stannat och hjärtat jobbar kärlek. Känner kärlek och hör hemma i mitt och även i härligastes hus bland barn, damm och ved i vardag. Tänker familj i framtiden. Familjär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Så vackert, viktigt och värdefullt. Just vad jag längtar efter. Att hitta hem, känna sig hemma med någon och bara duga. Och om inte så hellre ensam.
Våga vara vald av sig själv och även av annan, är nog bästa levnadsgärning.
=)
Att bli vuxen är att göra sig mindre. Och större.
Finfina F!
Familjen finns, jag vill finna familjär med.
Hej :-)
Åh hjärtat! All ved och inrök är så mycket lättare att härda när man är famnad. Jag är så glad för din skull! För vår skull!!
Puss!
Skicka en kommentar