Tid för kär lek. Tid är allt vi har. Tid är ingeting.
Tiddelipom.
Det blir inget bloggande.
För även om tid är allt vi har,
har jag inte koll på den.
Därför måste jag prioritera.
Och jag prioriterar
att kopulera kopiöst
hejdlöst
och minutiöst
med finaste,
framför att beskriva det.
I stället för skriv
har jag liv.
Fortfarande med
den finaste.
Älskar och längtar.
I all tid och alltid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej
Du har varit borta länge - har saknat dina vackra betraktelser, men hoppas/tror att det beror på tryggt gung i varm tillvaro :-)
Den egna självkänslan går fortfarande på kryckor efter bedrövlig separation och det är väldigt tunn is när man utsätter sig för att bli känslomässigt berörd igen. Funderar mkt på vad det innebär att bli vuxen - är väl dags när man i dagarna har passerat di 50 (vet, du har lååångt kvar :-). Kanske handlar det om att ta hand om sitt inre lilla barn som blir olycklig/ångestriden etc. Att då finnas för sig ist. f att springa ifrån det på allehanda vis (div missbruk,arbete etc) är månne en väg att gå. Om man som jag då varit sucker gällande förälselse/pirr som "drog" är det dags att gå på avgiftning och inte bildligt gå utanför dörren innan man kan ta sitt lilla barn i hand och gå ut tillsammans. Men tanken på att kanske aldrig få vila i/med/på någon annans kropp känns fläckvis outhärdlig... Sry, blev ett smul svamligt men att skriva till ngn man aldrig träffat men följt i text på avstånd, verkar lättare än att uttrycka sig till vänner..
Sköten sig om!
/Rebecka
ps blev en del stav-/syftningsfel ser jag nu, men what the heck...:-)
Hej Rebecka! Det är länge sedan sist, som jag skrev. Det är mycket för att det tar tid att ha det bra. Bra tid tar också tid.
Så långt är det ju inte till femtio för mig. Sex år! Om det med det lilla barnet, så kommer jag att tänka på en övning jag fick en gång hos en terapeut. Först skulle jag bestämma mig för hur gammalt det lilla jaget i mig är och hur det ser ut. Sedan skulle jag beskriva hur det lilla jaget och jag tog oss till ett berg, uppför berget och sedan vilade och såg soluppgången tillsammans. Nu minns jag itne mycket av vad jag skrev, mer än att den lilla länge låg i ett dike och skrek och att det tog lång tid att trösta och lirka upp lilla mig. Men att skriva den berättelsen ändrade för evigt min relation till mina svagheter och ångest. Till det bättre, även om det inte blev bra med en gång. Men bättre började omedelbart. Kanske något att prova för dig?
Klart att du kommer att få vila samman med någon, du ska bara tordas vila med någon som vill vila och vill dig väl.
För dem som törs finns ett pirr som kanske mer är som ett kurrande, eller som en spinnande katt.
Lugnare än förälskelse som baseras på att det inte går. Lugnare än förälskelse som pirrar för att det är spännande att stjäla stunder. Lugnare än stundens hetta, men lika härligt finns. För det blir lika varmt av att elda länge som att bränna allt på en gång. Med lite mod och tillit kan man också gemensamt bygga bo och ordna bränsle till värme som rymmer samtal, samlag och samtid.
Jag har dagar som är svåra, fortfarande och ändå. Men det är lättare att hantera. Dels är jag klokare, erfarnare och modigare. Dels känner jag mig älskad.
Jag är övervägande lycklig och trygg. Kan jag, kan du bli det med är min övertygelse. Våga lite på det som kan vara länge och vill väl, att det kan vara nog om det är tillräckligt mycket av den varan.
Sköten dig om, du med Rebecka!
/b
Skicka en kommentar