Det här är en tråd om mod och underkastelse i den erotiska väven, som jag började på med trådar om andlighet och erotik. Jag har resonerat mycket med mig själv kring det här. Första gången som jag reflekterad över det här var en alldeles för sen natt, rättare sagt en tidig morgon i sällskap av goda vänner som alla hade druckit vin fram till och genom gryningen. Vännerna tyckte att jag borde kliva ur mitt ensamliv, komma till stan, gå på krogen och ragga upp någon och "knulla lite". Jag kände mig tveksam till det förfarandet och då suckade de, sa att jag fick ge mig. Så sa en av vännerna: -Det kan väl inte vara så jävla svårt, du får sluta streta emot. Det är ju bara att göra så här och ta emot, sa han samtidigt som han gjorde en gest som mest såg ut som en hund som visar underkastelse. Jag förstod ingenting och det berodde inte bara på min berusningsgrad. Aldrig hade jag innan kopplat samman sex och underkastelse, kändes det i alla fall som.
Jag läste allt jag kom över om sex, erotik och hormoner. Under tiden klev jag också ur mitt ensamliv. Genom all läsning förstod jag att det inte var så vanligt att som kvinna under den erotiska lekens gång få flera orgasmer, snarare tvärtom. Och att det dessutom stod att man inte skulle se orgasmen som nödvändig inom erotiken. Förbluffande, tyckte jag, som bara kunde minnas två tillfällen då orgasmen uteblivit. Den ena gången drabbades jag av fruktansvärd huvudvärk och vill aldrig uppleva erotik utan orgasm igen i ren skräck för den huvudvärken.
Jag kände mig som en lättorgasmerande särling, som kunde flyta iväg i ett erotiskt rus. En lätting utan lutherskt allvar. Dessutom hade jag märkt under mitt ensamliv, att livet blev alldeles outhärligt tungt att leva när ingen ville leka erotiska lekar med mig, inget rus som gav världen mjukare kanter och gjorde kroppen lenare. Jag skaffade mig lekkamrat(-er). Vi lekte bra. Han, som jag lekte mest med, var nog lika förvånad över ruset som han var nöjd. Världen var mjukare och jag lenare.
Jag läste om ug:isar hos kettingtjejen, och kunde känna igen det som kallades sub space eller flow. Det var så där jag flöt iväg i leken. När ingen tanke finns, bara följa leken, känna och i ljus i ett möte med en kär vän. Men jag vill inte som ug:isarna bli bunden, slagen eller förnedrad. Tvärtom hade det nog skrämt livet ur mig. Alldeles säkert hade det skrämt lusten ur mig. Som barn blev jag utsatt för sexuella övergrepp där jag blev bunden och förnedrad, så det hade varit alldels för likt för att jag skulle kunna hantera det med lust. Andra kanske kan, men inte jag. Jag var inte en BDSM:are, heller. Fortfarande en särling.
En fråga kom för mig när jag läste om ug:arnas upplevelse. Deras upplevelse kunde jag förstå. Även om de gick igång på det som skrämmer mig så var det lek, och flyt och rus och ett behov. Så kom jag att tänka på den andre, den dominante. Den som band, slog, förnedrade och gillade det i leken. Jag tänkte på när vi lekte "röda vita rosen" när jag var liten. Då skulle man tortera sina kamrater i det andra laget för att de skulle berätta var skatten fanns. Tortyren bestod mest i "tusen nålar" på armen som jag minns det. För mig var det nästan omöjligt att göra de där "tusen nålarna", men en och annan gång hände det och då när jag var över omöjlighets-tröskeln var det en njutning att tillfoga smärta. Kanske känslan av makt? Det kändes perveterat i mitt barnahjärta då och det känns så också nu. Jag har frågat mig själv skulle jag gilla att slå någon? Jag som aldrig använder våld mer än i absolut nödvärn, vare sig mot människor, hästar eller hundar. Kanske skulle jag nu som då om jag tvingade mig över tröskeln till att slå på någon gilla det, men jag har ingen lust att utforska det.
Jag har frågat alla jag kunnat, som anser sig vara dominanta och tycker om att tillfoga smärta: varför? Om jag har fått ett svar, har jag fått svaret att det är för att den slagne är så lycklig i sin sexuella befrielse, som de slår. Jag känner mig tveksam till att det är hela förklaringen. De måste ju också slå för att det tycker om att tillfoga smärta i den situation som leken ger, eller?
Bondage, jag resonerade kring bondage. Kanske skulle jag gilla att binda någon. Men jag tror att jag föredrar min vän fri och att vännen är fri att leka i hela sitt register hela tiden. Det skulle kännas stumt om vännen var bunden. Förnedringslekar skulle jag inte klara av. För jag skulle inte kunna hålla leken. Jag skulle bli kränkt på riktigt och arg som satan.
Någonstans i det hela såg jag ändå ett stråk av underkastelse i min sexualitet, i den erotiska leken. Jag tycker att det är som bäst när den erotiska leken är som att dansa med en underbar kavaljer, som för så att jag är helt i dansen och inte tänker. Vilket inte betyder att jag vill vara passiv i leken. Jag tycker om att följa, om det är en vän som har känslan för när jag är med. Och jag frågar mig ibland, för jag klarar aldrig av att tänka framåt vare sig i erotisk lek eller i dans som flyter, om det inte är män som har den där simultanförmågan. Jag följer och kommer så i de allra mest njutbara positioner och avancerade dansturer, utan ansträngning, bara av att ge mig in i den andres flöde. Av det blir jag vacker, modig och kan vad som helst. Det är ett behov.
För att det ska gå att följa krävs det att någon leder. Att leda kräver att man är modig. Jag hoppas här att jag har fel, men många är inte modiga. Det är som det finns en fara i att delta i kär lek. En fara större än växthuseffekten, för de kör glatt runt i sina bilar, en fara värre än att ett barn svälter ihjäl var åttonde sekund på vår jord, för det gör de inget åt. Den stora faran är kär lek och kärleken. Där du blir liten, svag och stor, stark och vill alla väl. Börjar man vilja alla väl är man kanske illa ute. För hur skulle det gå då?
Ibland möter jag modiga människor, för med de modiga blir det just möten. Oavsett om det är erotiskt eller inte, så med de modiga går det att mötas. De tror att de är något, att de kan något och att de gör skillnad. Därför kan jag möta dem. De andra finns inte att möta, även om jag vill. Det allra första jag oftast märker med en modig människa är att den möter med blicken. Om en modig människa möter min blick och vill leka, då vill jag också kär lek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Sitter på jobbet, läser, begrundar... Undrar förstås hur jag förhåller mig till det som du skriver... Intressant detdär om mod... Och går det att ha sex utan underkastelse, frågar jag mig. Att följa driften, inte tänka - är det inte, på sätt och vis, att underkasta sig...?
Här blev det mycket prickar, som du märker... :)
carulmare: många prickar...:)jag undrar ju fortfarande hur jag förhåller mig till allt det jag skrivit. Det är ett resonemang med mig själv med eran hjälp för att komma till klarhet.
bellman: Männen i uniform kan jag inte förklara och jag har ingen teori om dem. För mig är de inte sexiga som grupp. Möjligtvis en och annan av dem.
Jag har inte tänkt på det så, men det sexuella amspelet kanske är en lek med makt bland annat.
Tack själv bellman. det var du som började;)
Vännen,vad ska jag säga....förstår dig och dina funderingar precis!!!men för djupt och tänkvärt så jag kan inte ens komma på en bra kommentar just nu..puss,petra
petra-puss! Det var länge sedan. Jag är glad att du skrev en kommentar. Hur har du det med allt?
Kram & puss
Bellman: Unifomer ska ju symbolisera makt, men jag tror inta att de gör det för mig. Min association till uniformer är förtryck. Och det är inget jag går igång på. Makt, som jag blir attraherad av är på ett personligt plan. Människor som känner att de har makt över sina liv är för mig intressanta för lek.
Det är intressant dethär. Jag skulle skriva mycket mera om jag inte just nu var så intrasslad i vad som är verkligt och inte verkligt.:) Men lite skall jag väl ändå lyckas få ur mig...?
Jo, jag jag har ju också funderat på dethär med bdsm och skrivit en hel del om det också... Men en ny tanke som jag leker med är att man kanske behöver kompensera i sitt sexliv...?
Jag skall ta mig själv som exempel.
I mitt yttre liv har jag (kanske som du, Bless?) varit mycket Pippi Långstrump, en närmast tvångsmässig Pippi. Därför tror jag att jag har en inre längtan efter att få vara liten, bli omskött, inte behöva bestämma så mycket... Liksom Pippi var jag också rebellisk, satte en ära i att göra precis tvärtom. Det har nog gett mig en del skuldkänslor. Mina föräldrar var snälla, som jag har berättat någongång. Kanske tyckte jag synd om dem, för att jag var så elak? Kanske kunde jag tycka att jag behövde straffas också, jag vet inte...
Men, som du också skriver, är det inte något som jag vill leva ut. Mitt vuxna jag vet att jag inte var elak, inte mer än någon annan, att de drev mig in i dendär positionen...
Med dig var det kanske tvärtom, Carl Michael...? Jag tycker nästan att du skriver något i den stilen...? Ja, jag har faktiskt läst igenom det mesta av vad du har skrivit... :)
Hej vännen.. det är inte så bra....känner ett enormt förtroende för dig fast jag aldrig träffat dig,allt är så jä...a komplicerat just nu så jag vet varken ut el in!? så svårt att förklara på en blogg...kram och puss,petra
Carulmare: Pippi Långstrumpandet har för mig också ett utanförskap. Hon är ju alltsom oftast ensam, Pippi och satt att klara sig själv. Och lösningarna som Pippi ser som självklara (och andra som rebelliska) distanserar henne från resten av samhället. För mig finns det något oerhört sorgligt med Pippi, samtidigt som hon verkar ha roligare än de flesta. Och nu som vuxen, har jag mina hästar på gräsmattan, ingen apa men en knasig hund och betraktas som minst lika udda av mina grannar (och en del andra)som Pippi. Men att inte vara som alla andra är ju också att inte helt vara med. Vill jag vara med?
Petra-puss: jag är ledsen att det är komplicerat. Ta ett steg i taget, försök se möjligheter och be om hjälp är mina väldigt generella råd, eftersom jag inte har en aning om vad det rör sig om.
Bellman: Jag kan tänka mig att slutsaterna om cheferna och deras önskan om att bli dominerade inte är dokumenterad helt enkelt, att den kunskap som finns inte kommer ur några vetenskapligt korrekta undersökningar och därför hittar du inget på nätet. Vilket inte betyder att teorin behöver vara fel, bara inte styrkt.
Carl Michael: Nej, inga undersökningar - ännu. Kanske är det för nytt ännu? I den sexuella frigörelsens anda nöjer man sig med att säga: Hurra! Vilka härliga orgasmer! Nu har jag nog förverkligat mig själv... :)
När man växer upp, får man lära sig att de allra flesta är normala, men ju mera jag lär mig om sex desto mera förundrad blir jag. Vem är egentligen normal? Är det bara de som aldrig har vågat tänka en självständig tanke? Det verkar ju finnas lika många läggningar som personligheter...
Kanske är det därför också som högutbildade är överrepresenterade? Säkert kan de/vi också fastna i våra spår, men det ligger ju ändå i själva utbildningen att man skall ha en empirisk inställning, vara kritisk och objektiv...
Javisst, Bless, så var det för mig också. Men numera är jag inte rebellisk. Ja, min chef säger nog att jag kan få en... djävulsk glimt... i ögonen ibland,men det är allt mera sällan. Jag försäkrar! :) Ändå är jag utanför, mer än någonsin förut, men det känns inte på det sättet. Det känns inte sorgligt. Kanske lever jag annorlunda, men inte utanför.
Egentligen tyckte jag inte så mycket om Pippi. Hon påminde kanske för mycket om mig själv? Det är som du säger, det är något sorgligt med henne. Något krampaktigt glatt. Astrid Lindgren verkar åtminstone delvis ha varit medveten om dethär. Det kommer ju fram i hennes drömmar om pappan... Men hon skulle kanske inte ha låtit henne förverkliga sin dröm? När Pippi fick träffa sin pappa och han var precis som hon hade föreställt sig, då borde det ju ha hänt något med henne, någon slags inre förändring. Efter det, tänker jag mig, kan hon inte längre vara den Pippi som hon brukade vara...
Pippi-filosofi! :)
Bless Syster, så underbart tänkande djup text. Jag kommer läsa den igen, spara den och ta den med mig.
Du växer bara mer och mer som medmänniska!
Kramar Lillasyster
Tack syster yster. Jag tror allt att du är den storväxande:)
Kram
Hej vännen och tack för bläckfiskarmarna ;) dom behövs. En liten paus från alla måsten och kikade in här och ser intressanta funderingar och djupa meningar, härligt =)
Vill bara göra en liten "rättelse" i en mycket intressant bloggpost ;) om att bara för man är en ugis betyder det inte att alla gillar S/M. Dvs. tänder på smärta. Det finns masochister som inte alls är undergivna. Och det finns ugisar som inte är masochister.
Liksom det finns D-personer som inte är Sadomasochister (som tillför smärtan) En stor kram till dig gumman ;)
Som Bellman varit inne på gällande avhandlingar etc om det finns någon sanning i påståendet om att personer som är D eller ug i bdsm, är tvärtom i sin vardag.
Det påståendet har jag också ofta stött på, och liksom er inte funnit något svar på det. Det är faktiskt fruktansvärt lite fakta, avhandlingar, uppsatser osv om den psykologiska biten gällande bdsm i sverige.
En del påstår att Sverige är för litet för detta ämne, pytsan säger jag, vad är då inte Danmark till yta men där finns en helt annan syn, tillmötesgående av "samhället" gällande personer med dessa läggningar.
Och inte tala om Holland. Det finns massor med intressanta "fakta" att hämta på nätet om just detta, men tyvärr inte på svenska.
Men blir glad av att läsa denna psykologiska bit av bdsm, "utanför" den renodlade bdsm-scenen. Återkommer hit snart igen, fast jag inte har tiden ;)
Hej kettingtjej, jag blir väldigt glad av att du tyckte att det var en intressant post. Och kom gärna med alla tillrättalägganden och synpumkter som du mäktar med. För det är en intressant och jag vet inget om BDSM. Jag bara resonerar och funderar.
Jag tror att det inte finns så mycket vetenskapligt om BDSM på beror på att de som finansierar forskning inte ser den ekonomiska nyttan med det. Som i alla forskningsammanhang så får man tävla och kämpa om pengarna. Det finns ju inte pengar till alla som vill forska, även om det finns de som skulle kunna tänka sig att undersöka BDSM ur olika aspekter.
Hjälpande händer och kramar till dig:) och jag hoppas att ditt liv lättar.
Skicka en kommentar