Ännu en tråd i den erotiska väven och en kommentar till Bellman

Det här är en tråd om mod och underkastelse i den erotiska väven, som jag började på med trådar om andlighet och erotik. Jag har resonerat mycket med mig själv kring det här. Första gången som jag reflekterad över det här var en alldeles för sen natt, rättare sagt en tidig morgon i sällskap av goda vänner som alla hade druckit vin fram till och genom gryningen. Vännerna tyckte att jag borde kliva ur mitt ensamliv, komma till stan, gå på krogen och ragga upp någon och "knulla lite". Jag kände mig tveksam till det förfarandet och då suckade de, sa att jag fick ge mig. Så sa en av vännerna: -Det kan väl inte vara så jävla svårt, du får sluta streta emot. Det är ju bara att göra så här och ta emot, sa han samtidigt som han gjorde en gest som mest såg ut som en hund som visar underkastelse. Jag förstod ingenting och det berodde inte bara på min berusningsgrad. Aldrig hade jag innan kopplat samman sex och underkastelse, kändes det i alla fall som.

Jag läste allt jag kom över om sex, erotik och hormoner. Under tiden klev jag också ur mitt ensamliv. Genom all läsning förstod jag att det inte var så vanligt att som kvinna under den erotiska lekens gång få flera orgasmer, snarare tvärtom. Och att det dessutom stod att man inte skulle se orgasmen som nödvändig inom erotiken. Förbluffande, tyckte jag, som bara kunde minnas två tillfällen då orgasmen uteblivit. Den ena gången drabbades jag av fruktansvärd huvudvärk och vill aldrig uppleva erotik utan orgasm igen i ren skräck för den huvudvärken.

Jag kände mig som en lättorgasmerande särling, som kunde flyta iväg i ett erotiskt rus. En lätting utan lutherskt allvar. Dessutom hade jag märkt under mitt ensamliv, att livet blev alldeles outhärligt tungt att leva när ingen ville leka erotiska lekar med mig, inget rus som gav världen mjukare kanter och gjorde kroppen lenare. Jag skaffade mig lekkamrat(-er). Vi lekte bra. Han, som jag lekte mest med, var nog lika förvånad över ruset som han var nöjd. Världen var mjukare och jag lenare.

Jag läste om ug:isar hos kettingtjejen, och kunde känna igen det som kallades sub space eller flow. Det var så där jag flöt iväg i leken. När ingen tanke finns, bara följa leken, känna och i ljus i ett möte med en kär vän. Men jag vill inte som ug:isarna bli bunden, slagen eller förnedrad. Tvärtom hade det nog skrämt livet ur mig. Alldeles säkert hade det skrämt lusten ur mig. Som barn blev jag utsatt för sexuella övergrepp där jag blev bunden och förnedrad, så det hade varit alldels för likt för att jag skulle kunna hantera det med lust. Andra kanske kan, men inte jag. Jag var inte en BDSM:are, heller. Fortfarande en särling.

En fråga kom för mig när jag läste om ug:arnas upplevelse. Deras upplevelse kunde jag förstå. Även om de gick igång på det som skrämmer mig så var det lek, och flyt och rus och ett behov. Så kom jag att tänka på den andre, den dominante. Den som band, slog, förnedrade och gillade det i leken. Jag tänkte på när vi lekte "röda vita rosen" när jag var liten. Då skulle man tortera sina kamrater i det andra laget för att de skulle berätta var skatten fanns. Tortyren bestod mest i "tusen nålar" på armen som jag minns det. För mig var det nästan omöjligt att göra de där "tusen nålarna", men en och annan gång hände det och då när jag var över omöjlighets-tröskeln var det en njutning att tillfoga smärta. Kanske känslan av makt? Det kändes perveterat i mitt barnahjärta då och det känns så också nu. Jag har frågat mig själv skulle jag gilla att slå någon? Jag som aldrig använder våld mer än i absolut nödvärn, vare sig mot människor, hästar eller hundar. Kanske skulle jag nu som då om jag tvingade mig över tröskeln till att slå på någon gilla det, men jag har ingen lust att utforska det.

Jag har frågat alla jag kunnat, som anser sig vara dominanta och tycker om att tillfoga smärta: varför? Om jag har fått ett svar, har jag fått svaret att det är för att den slagne är så lycklig i sin sexuella befrielse, som de slår. Jag känner mig tveksam till att det är hela förklaringen. De måste ju också slå för att det tycker om att tillfoga smärta i den situation som leken ger, eller?

Bondage, jag resonerade kring bondage. Kanske skulle jag gilla att binda någon. Men jag tror att jag föredrar min vän fri och att vännen är fri att leka i hela sitt register hela tiden. Det skulle kännas stumt om vännen var bunden. Förnedringslekar skulle jag inte klara av. För jag skulle inte kunna hålla leken. Jag skulle bli kränkt på riktigt och arg som satan.

Någonstans i det hela såg jag ändå ett stråk av underkastelse i min sexualitet, i den erotiska leken. Jag tycker att det är som bäst när den erotiska leken är som att dansa med en underbar kavaljer, som för så att jag är helt i dansen och inte tänker. Vilket inte betyder att jag vill vara passiv i leken. Jag tycker om att följa, om det är en vän som har känslan för när jag är med. Och jag frågar mig ibland, för jag klarar aldrig av att tänka framåt vare sig i erotisk lek eller i dans som flyter, om det inte är män som har den där simultanförmågan. Jag följer och kommer så i de allra mest njutbara positioner och avancerade dansturer, utan ansträngning, bara av att ge mig in i den andres flöde. Av det blir jag vacker, modig och kan vad som helst. Det är ett behov.

För att det ska gå att följa krävs det att någon leder. Att leda kräver att man är modig. Jag hoppas här att jag har fel, men många är inte modiga. Det är som det finns en fara i att delta i kär lek. En fara större än växthuseffekten, för de kör glatt runt i sina bilar, en fara värre än att ett barn svälter ihjäl var åttonde sekund på vår jord, för det gör de inget åt. Den stora faran är kär lek och kärleken. Där du blir liten, svag och stor, stark och vill alla väl. Börjar man vilja alla väl är man kanske illa ute. För hur skulle det gå då?

Ibland möter jag modiga människor, för med de modiga blir det just möten. Oavsett om det är erotiskt eller inte, så med de modiga går det att mötas. De tror att de är något, att de kan något och att de gör skillnad. Därför kan jag möta dem. De andra finns inte att möta, även om jag vill. Det allra första jag oftast märker med en modig människa är att den möter med blicken. Om en modig människa möter min blick och vill leka, då vill jag också kär lek.