Att skriva det förra inlägget var som att öppna Pandoras ask. Locket gick inte att lägga på och skräcken strök kring min kropp, gnagde som en råtta från magen mot lungorna. Det blev svårare och svårare att andas, samtidigt som jag började falla ner i mörkret. Tumlande, trasig och tänkandes att någon inte ens ringt, någon inte ens hört av sig och inte någon ville vara den som rörde mig, berörde mig och förförde mig. Det var inte någon som ville möta mig. Jag skakade av skräck, den gamla skräcken som bet i nacken, magen och strupen. Saknaden efter den som första gången höll mig, tills jag slutade skaka av skrik i sinnet, skramlade. Ensam, ensam, ensam i svart fall, i tårar, i en enslig stuga.
Då kom hon in, krass och öm med gummistövlar på, grannen. Skulle önska "Glad Påsk" men fann mig, ynkligare än en nykläckt kyckling. Hon vet om det som finns i asken. Så jag snörvlade om ask med hopplöst lock och att inte någon ville möta mig. Hon snöt mig och sa att asken får du dras med och kan hantera den bättre än att ge upp så här och att inte någon vill möta dig betyder inte att ingen vill möta dig. Här i skogen är inga andra människor. Antingen åker du til stan eller börjar dejta på nätet. Jag gick ut och mockade stallet.
Till kvällen gick jag in, googlade dejtingsajter. Tog en sajt med avancerade matchningslöften. Fyllde i test efter test om min person. Beskrev ögonfärg, hobbies, intressen och belägenhet i oändlighet. Tillslut tryckte jag på "sök matchande profil". Svaret var att det inte fanns någon som passade mig. Nu hade jag satt mig i sinnet att det skulle nätdejtas, om inte för att visa min vän i gummistövlar att jag lyssnade på hennes råd. Tog en annan dejtingsajt fyllde i obeskrivligt mycket beskrivningar av mig själv, för att inse att jag inte hade rätt kreditkort för att kunna betala avgiften. Nu hade min envethet vaknat i full kraft, om alla andra kan nätdejta så kan väl jag med och jag tog tag i en tredje sajt. Där stod det att om man hade bild med ökade möjligheterna med en massa procent. Jag skrev och skrev och svarade på frågor om längd, kroppstyp och annat, samt laddade upp en bild. Nu skulle det väl gå vägen.
Innan jag hade förstått riktigt hur man sökte efter någon som passade min person, så sköljdes jag över av meddelande, sjuttioåtta meddelanden på en kvart. Fullkomligt omöjligt att hantera, men smickrande. Bland författarna till meddelandena fanns fina fallskärmshoppare, begärliga bergsklättrare, stiliga seglare, sköna sky lifts-arbetare och passionerade piloter som alla skrev skickligt och trevligt. Så trevligt att tanken på en tur till staden på en träff känns tilltalande. Livet känns lockande och jag kan gå ut i våren på träff i förhoppning om framtida möten, med skräcken kontrollerad och konverterad till livserfarenhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
ojdå, läste inte detta inlägg innan jag skrev kommentar på det förra. Hurrudu, visst är det trevligt att få så många uppvaktande meddelanden på så kort tid! Stäng pandoras ask först innan du träffar någon av dem =) Och sköt om dig, och jag tror du vet hur.
Jag kommenterar detta inlägget och skickar lyckönskningar och positiv uppmärksamhet. Det är bra att resa dig. Men jag greppar dig i en jättelång kram och skickar all empati och omtanke jag kan för det förra inlägget. Du är modig som skriver vågar så mycket som du gör. Lycka till! Mina gamla sår är så små jämfört med dina.
/Lyckliga Han
Oj! är det första spontana ordet som kommer till mig när jag läst ditt inlägg. Ska läsa mer och ofta här känner jag. Lycka till med nätdejtandet. Jag har gjort det med blandade erfarenheter. Kram
loppispoppis, asken och dess innevånare håller jag för det mesta under kontroll. Det är så lång tid nu som jag fått dressera maror och demoner att oftast går det per automatik. Men denna gång var jag inte beredd och försvagad. Alla års erfarenhet av demondressyr har gjort mig skicklig på att tvinga dem ner i asken och till att ligga stilla. Jag tror inte att jag någonsin blir av med dem helt, men jag har utvecklat resten av mitt liv så att de har blivit smådjävlar och inte längre kan fylla hela rum hur längesom helst.
Jag ska absolut se till att ha demonerna under locket innan jag dejtar. Annars kan det bli en demon som jag dejtar och det är jag färdig med.
Ännu en gång tack för din omtanke:)
lyckliga paret, tack för din empati, omtanke och långa kram. Alla sår är svåra sår tlls man lärt sig läka och hantera smärtan. Smärta i sig är inte farligt, det farliga är att bli kvar i ett lidande, för man vänjer sig snabbt.
Ni är ju också mycket modiga. Var rädda om er med.
Roligt att du vill komma tillbaka och läsa gisan. Ja, får väl se vad detblir av nätdejtandet. Just nu är detfin egomassage med alla de meddelandena på så kort tid. Bara det räcker för fåfänga mig en god stund:)
Åh. jag hoppas att du bland dessa män kan hitta ett eller två guldkorn. Det är du värd! Lycka till...
Vilken underbart rekordelig granne du har som hjälpte dig med att fokusera på vad som kan göras istället för askens alla fasor. Det låter som en vänskap väl värd att vårda!
Lycka till med framtida möten! =)
fantasia, jag tackar för din omtanke och lyckönskningarna.
Ja, Henrik, det bästa med att bo i denna bit av världen bortom allt är människorna. Tack för lyckönskningarna om möten:)
Blir du sur, om jag säger att jag skrattade lite, när jag läste dethär inlägget? Vet inte om det var menat att jag skulle göra det, men jag tror jag kände igen mig. Kunde se framför mig hur du kämpade och kämpade med nätannonserna, för att fylla i alla de små rutorna och så betalningen också, och det ville inte bli till något... och man sparkar och sparkar i väggen, och så med ens rasar den ihop, och man sitter i en hög av murbruk och brädrester och en massa massa mail...!!! :) Well, good luck, dear friend! :))
Nej, jag blir inte sur:) Jag tycker nog att det var något väldigt tragikomiskt med det hela, redan när jag var i det. Men det var god tankeavledning, som pärlplattor eller något.
Skicka en kommentar