För mig sitter det ihop, andlighet genom djuriskhet, djuriskhet genom andlighet samt passion. För i stunder av härlighet kan jag känna av en helhet, en sammansmältning i varandet, i alltet med min vän. Att få vara en med universum, samman med en vän är för mig en stor och ljus kraft. Och det sker i kärlek, i sinnlighet och i erotik. Utan tanke, i vilja vara varm med vän som enda driv och följande impulser som ett djur, utan att fråga mig varför. Bara vara varm vän som vill väl och vällust. Som jag ser det, så är mötet med en modig vän det vackraste och som ett energibad. Efter att ha slungats genom rymd kan jag känna en kraft som lågan ur en raket i diafragman i dagar. Flygbensin. Jag behöver flygbensin för att hålla mig uppe. Min ihopsamlade självkänsla, som är som en vas som krasat i tusen bitar, som jag sedan mödosamt har limmat en och en. Jag har gjort det och jag har gjort det själv. Ibland med stöd av annan människa, men oftare av en häst, men oftast själv. Mången natt har jag famlat efter den bit som fattas i ensamhet. Då är det svart och jag är svart.
Min fd man var länge min älskade vän. Han visste att jaga mörkret så att jag kiknade av skratt och ljusnade av ljuv flygning. Många gånger om, valde han att vilja mig väl, att flyga med mig långt och högt över det som smärtar och svärtar. Vi var två i varandet och jag var inte längre ensam. Det var det vackraste och jag ville honom allt. Det var det ljusaste i resonans mot det svartaste. Som jag ser det, passion, att lyftas ur lidandet i ljus ljuv lust. Det var passion tills han valde annat.
Kanske har min bevekelsegrund för min häftiga längtan efter härligeter och den ljusa lusten ursprunget i den svärta och svek i form av sexuella övergrepp som jag utsattes för som barn. För min upplevelse är att när jag och en annan människa väljer varandra om och om igen för samtal och erotisk samvaro i samklang som ljuder genom hela varandet, så vinner jag mig tillbaka ur deras svärta, för att jag kan det de inte kunde, kärlek och vilja väl.
Kan hända att man kan tycka att jag ska utveckla mig själv och vara lyckligare på egenhand och allt annat och inte så mycket vilja vara samman. Mitt svar är att jag redan gått längre än de flesta och ensam redan från början. Jag vill inte ensamhet. Jag vill samman. Samhörighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Är den älskade vännen och passionen den enda vägen ut ur ensamheten? Kan inte en god vän ge både kärlek och välvilja? Är det något att fördriva svärta med?
Jag skulle inte heller sätta ensamhet och ett passionerat förhållande i motsats till varandra. Det är inte antingen eller...
I somras hade jag två älskare, en som var en gammal vän, det fanns och finns bara vänskaplighet mellan oss, och en annan som jag sökte mig till... ja, för att se hur det skulle vara med en annan... Nu låter jag det sexuella vila. Det verkar gå bra det också, i mitt fall... Jag hade en tanke om att jag skulle undvika all sorts upphetsning, också den sexuella. Sluta åka känslomässig berg- och dalbana. Det var ett experiment som jag gjorde med mig själv, ville ta reda på hur det skulle påverka min hälsa, mitt allmäntillstånd.
Det har varit intressant, jag har tänkt skriva om det på bloggen, fast inte än. Det sexuella behovet försvann snabbt, när jag valde att välja lugn och långsamhet istället för upphetsning. Allt försvann, de sexuella fantasierna också... Det kändes inte enbart bra. Jag var rädd att jag skulle bli långsam och fet och överhuvudtaget ickespännande...! Jag minns en dröm och en svart fet råtta som inte ville flytta på sig...! Jag kände mig också onormal, okvinnlig. Det blev mycket tydligt att också sexualiteten har en konventionell sida, åtminstone i mitt fall. Man skall - och man skall mycket, för att vara en riktig kvinna eller man...
Ja, och så ensamhetstanken. Inte heller jag vill känna mig ensam - och det gör jag inte heller, för det mesta. Det går bättre och bättre att lita på att det alltid kommer att finnas någon för mig, när jag behöver det. Inte samma mänska, men någon som ger mig den bekräftelse som jag behöver...
Men detta är bara på experimentstadiet. Vi får se hur det slutar... Tänkte som sagt inte skriva om det ännu, men vi två har ju följt med varandra ett tag. Kanske kan du känna av denhär... förändringen? i mig?
Jag är inne på Henriks linje - är kärleksvännen enda lösningen?
Jag tror att ensamheten blir som tydligast just när man förlorat nån som man delade allt det intima med, och då känns det naturligt att söka svaret i tomheten efter den man saknar.
Men det är då som vännerna betyder allra mest, och det är då man har chansen att bli hel i sig själv. (Tro mig, det här är inte bara klyschor jag rapar upp - jag har övats i ensamhet sen jag var bara några år gammal.)
Tänk om ensamhetskänslan finns kvar även när man är i ett förhållande? Och man luras att tro att det är för att man är med "fel person"?
Så här brukar jag tänka: lyckan är inget som kommer "sen", nåt som jag behöver en annan för att uppleva. (Tänk om det inte händer!) Så jag försöker uppleva den med mig själv, t ex när man kör genom ett vackert vårlandskap i kvällssolen och lyssnar på skitbra musik i bilstereon. Såna saker. Att få dela dem med nån är en bonus, inte en nödvändighet.
Ledsen att jag inte utvecklat det här så tydligt som jag skulle vilja - har bråttom till skolan :-/
Det låter ansträngande. Nästan tvångsmässigt i mina öron, Bless.
Jag tror inte man behöver bara vara på egen hand, eller bara samman. Jag tror man behöver båda två. Olika mycket i olika faser av livet. Bara för att du varit mycket ensam från början, varför måste du promt till varje pris vara samman med en annan människa just nu eller så snart det bara är möjligt? Och varför ser du ensamhet som något negativt som du vill bort ifrån? Och varför är att höra samman, d v s samhörighet med dig själv inte något att sträva efter för dig? Och vad är mod egentligen? Att tänka bort all logik, förnuft, bara gå på känslan, utan förbehåll och kasta sig ut eller in i något som v e r k a r se ut att vara eller bli ett sinnligt "MÖTE" men som man inte vet vart det slutar bara för att man hoppas få uppleva den där äkta, stora passionen....?
Börjar det inte likna ett tvångsmässigt mönster? Finns det inga andra sätt att mötas på än genom erotisk och sexuell förening? Även om det är bland det mest fantastiska som finns, när det stämmer.
För mig är mod att göra något jag innerst inne vill men inte vågar. Så kanske skulle jag lite mer våga som du. Men du har ju redan gjort det i massor. Är det mod då? Är inte ditt mod mera att gå inåt i dig själv och våga möta din svärta och ensamhet istället? För att komma ut på andra sidan, med ett starkare inre kompass och möta den som vill dig lika mycket som du vill dig? Förlåt Bless, Jag vill inte ifrågasätta dig och jag vill verkligen inte vara någon snusförnuftig person som ska skriva dig på näsan och tro att jag vet vad som är bäst för dig. Det vet jag INTE. Och jag känner FULL RESPEKT för dig och din person. Och förstår att du redan gått igenom massor på egen hand. Men det här var bara tankar och frågor som kom till mig, självlart färgade av mitt eget sätt att se på saker och ting. Jag hoppas ju bara att du är försiktig med det dyrbaraste du har i ditt liv, nämligen dig själv. Känner du dig värdefull Bless? Älskar du dig själv, innerst inne....?
Jag hör och läser så många kloka och fina tankar från dig...och ändå kan jag inte låta bli att även höra den där lilla rösten av en slags inre osäkerhet hos dig...
SOLROSOR FRÅN ROSA!
Och jag är skittrött på den normen som jag tycker mig se, att man ska ordna upp sig innan man träffar någon. Det finns poänger med det, men framför allt kan man ordna upp sig i kärlek, som jag ser det. Och jag ger mig tusan på att om jag hade skrivit på bloggen att jag var tvungen att bli piskad för att bli lycklig hade det inte ifrågasatts lika mycket, eller om jag hade skrivit att det var en kvinna jag var tvungen att ha för att bli glad. Men är man hetero ska man se till att var ordnad och hygienisk mentalt, själsligt och fysiskt innan man ger sig in i kärleken. Eller?
Och jag tycker, Rosa, att det är steget för långt att bedöma mitt psykiska tillstånd och eventuella tvångsmässiga mönster utifrån texter på en blogg.
Jag tror på alla människors lika värde. Man kan inte förändra en människas värde. Mitt värde är lika som vem som helsts. Och den pedofil som slet sönder min barndom i svärta har lika stort värde som mig och dig. Alla männisor har lika värde.
Om jag är osäker, endast de enfaldiga är säkra. Alla som kan se mångfald blir också osäkra.
För min del får alla vara så mycket ensamma de vill eller så mycket samman de vill och jag hoppas att de följer sina hjärtan och viljor och uppför sig mot andra på ett någorlunda hyggligt sätt.
Jag kan inte låta bli att kommentera kommentaren ovan, jag tror att har man en gång mött den där äkta och stora passionen kan man aldrig nöja sig (nöja sig är fel ord, dåliga ord men jag kom inte på ngt bättre)med mindre. Less is more stämmer inte i det fallet och längtan efter att få uppleva det och samtidigt veta att det är näst intill omöjligt att möta ngn så igen gör längtan större och mer påtaglig. Ibland kan man man leva med det, det måste man ju, men ibland så faller man ner och längtar så gud förbannat. Det spelar ingen roll hur många fantastiska personen som ev finns i ens omgivning och bara vill en väl, fantastiska i mitt fall män som skulle vara så rätt men som är så fel för det räcker inte ända fram till det där stora.
Ibland finns även en önskan om att aldrig ha fått uppleva det då jag inte vetat hur det hade känts. Å andra sidan hade jag aldrig kunnat välja bort det.
Att känna sin egen osäkerhet måste väl vara ngt gott? Det kan inte finnas ngn utan en gnutta osäkerhet, det vore att neka sig själv.
Om man redan mött sitt inre och kommit ur det och är så stark som du beskriver spelar det ingen roll, det är inget behov av att bli räddad, behövd, omhädertagen. Känslan av att vara längtad av ngn annan är den största.
Och jag läser och känner med dig Blessan, den där känslan är så överväldigande och tar all must. Jag kan sitta och titta på solens sista strålar innan den faller och längta efter det så det gör ont i hjärtat.
Men åh, du hann före! Jag kommenterade väl kommentaren ovanför din då!!
=)
Puss i pannan!
Oj, om nåt av det där var riktat till mig så är jag bergsäker på att jag har slarvat med formuleringarna, för då har jag blivit missuppfattad.
Jag snackar inte om att man måste fixa sig själv innan man kan vara tillsammans, inte alls. Eller att ensamhet på nåt sätt skulle vara finare. Jag vet hur ont det gör att förlora nån som man haft vansinnigt starka känslor för, nån som får en att tänka att "det var honom jag väntade på och nu har jag inget mer att se fram emot". Det är överjävligt, rentut sagt! Och man har ett litet, torftigt val: att kasta sig ner i förlusten och längtan efter en förfluten, lyckligare tid. Eller att på nåt sätt uthärda och försöka plåstra ihop sig. Och det är så frestande att tänka att ens enda hopp, enda vägen ut, är att få det där igen med nån annan. Så går man och är miserabel och tänker att "bara jag får det där, samhörigheten och passionen, då kan jag vara tillfreds".
Men är inte det ett fruktansvärt slöseri med tid? Tänk om det dröjer tio år innan man finner samma igen med nån annan? Eller femton? Tjugo? När man föreställer sig det scenariot blir allt ännu jobbigare och man orkar knappt tänka att nuet är av värde överhuvudtaget. Och det är då vännerna kommer in i bilden. De som kan få en att byta fokus, se saker på annat sätt och börja uppskatta det man har här och nu. Jag tror att det är ett val man gör, dag efter dag, om man vill försöka trivas just nu, eller om man vill längta efter nåt annat.
Det är förstås mycket möjligt att det är jag som har missförstått allting och i så fall hoppas jag du har överseende!
bästa b, jag tror att vi är om varandra och inte pratar om riktigt samma saker. Allt det med att trivas-varje-dag-köret har jag fixat. Det finns ett liv som är mitt, som jag inte skriver ett enda ord om här på bloggen. Jag har en god vardag och är vuxen på alla möjliga vis.
Det är inte allt man kan få,har jag erfarit. För jag har haft det så att kär lek varit som flygbensin som gett mig kraften att lättare gå igenom det tunga. Jag kan säga att utan den processen som min fd makes värme gav bensin till hade jag inte funnits idag. Det faktum att han fanns då för mig på alla plan han kunde och jag för honom, tog mig vidare.
Att möta någon så igen är inte det enda sättet att leva livet värdefullt, men det härligaste. Och jag vill igen.
carulmare: jag har märkt en förändring, men jag hade inte kunnat sätta ord på den utan att läsa om din blogg igen. Men skillnad är det.
Det var en bra text, Bless! Vacker, känslig - och insiktsfull. Det framgår ju att du funderar själv också, om det finns något slags samband mellan det som hände när du var liten och din förmåga att så helt förlora - och finna dig själv - i det sexuella ('vinna tillbaka svärtan'). Jag tycker det verkar vara både en klok och en svår fråga - och det är förstås du som avgör om och hur du skall tas med den. Kanske handlar det sist och slutligen om att väga det underbara som du får mot de känslor som uppstår om eller när du blir ensam igen...
Fast det har du visst redan gjort - och kommit fram till att det är värt! :) Jag ser ju att du har redan har svarat...
Jag är uppriktigt lessen om jag lät dömande och bedömande. Var inte meningen. Menade inte illa. Alls! Hade bara tankar och funderingar som jag skrev rakt ut. Undra kan man väl få göra? Men du behöver nog inga andra perspektiv eller reaktioner som går i motsatt riktning mot vad du själv innerst inne tror på. Jag håller med. Du vet bäst själv vad som är bäst för dig. Det kan ingen annan säga åt dig. Allra minst jag! Och jag ska lämna dig nu...Ha det bra!
Ps. Visste inte ens att du var hetero som du antydde. Var nog det sista jag tänkt mig. Och du kan ge dig den på att jag hade reagerat om du skulle vilja piska dig själv för att bli lycklig...Men....jag går nu....vill inte störa....Allt gott! Ds
/Rosa
Det är gott att läsa att du inte lägger alla ägg i samma korg, utan fördriver svärtan på mer än ett sätt. Jag fick lite det intrycket av att läsa ditt inlägg, så jag kände att jag ville fråga.
Av någon anledning är ju vänskapsrelationer annorlunda konstruerade än kärleksrelationer. Vi kan till exempel ha flera vänner samtidigt. Vi är inte heller så binära i hur vi tänker på våra vänner. Vänner kan vara mer eller mindre nära, fylla olika funktion som kan förändras över tiden. Detta, att vi ett kollektiv finns för varandra, ger en större trygghet och kollektivet kan ofta bära mycket mer än vad en ensam kärleksrelation kan. Men allt detta vet du redan. Jag skriver bara för att förklara vilka tankar som låg bakom min fråga.
Även jag instämmer i det som du och andra skriver om att man inte ska vänta på att bli redo. Livet finns att leva här och nu. Att tillåta sig att göra det driver och utvecklar. Så det är klart att du ska välja kärlek och den samhörighet som en kärleksrelation kan ge.
Du är bra, bless.
Henrik-hjärtat heja dig!
När jag läser vad du skriver, Bless, tänker jag på att att viljestarka barn verkar ha en förmåga att ta det de behöver. De vet och de söker det vad än andra människor tror om deras behov. Och jag tror att det gäller vuxna också och jag tror att någonstans måste du ha en stark vilja för att efter såna barndomsupplevelser ha kunnat komma dit du är nu.
Det finns så många vägar till utveckling men vår tid är begränsad. Så vi prioriterar. Vi väljer de vägar som passar just oss bäst. Vad vi väljer har ofta att göra med vilket sorts tomrum vi bär på inom oss (de flesta verkar ju ha ett av någon sort).
Vad jag trevande försöker säga är, att om du söker att växa genom den ljusa lusten så är det väl för att du känner att det ger mer för just dig än t ex personlig utveckling. Och livet är för kort för att hinna satsa på allt så varför inte jaga det bästa?
Hej Holy, för mig, har det varit så att om jag inte haft den goda tid som var med min fd make. Där jag första gången levde i kärlek hade jag aldrig fått mod till att gå mot ett åldrande. Jag var suicidal tills vi möttes i kärlek och jag fick mod nog att gå och söka hjälp. Där var han en modig man som fanns kvar, mötte mig i ljuset och frågade efter mig när jag gick in i mörkret.
Att kärlek förändrar människor och ger styrka är inget som jag har uppfunnit. Det är bara inte poliskt korrekt att vara beroende av någon annan nu. Det är individen i alla lägen och patetiskt att erkänna sitt beroende av andra. Men vi är gjorda för varandra, som jag ser det. Kanske mer än vad vi är gjorda för oss själva. Och för mig är erotik en del av kärleken. Den kära leken.
Vive l'amour!
Rosa: Det jag inte behöver är någon som bedömer mitt tillstånd utifrån text på min blogg. JAg behöver inte någon som kommenterar att jag är tvångsmässig, när jag skriver ut mitt innersta. Även om du inte tycker att du var dömande så är det dömande. Det behöver jag inte alls.
Andras perspektiv kan jag visst behöva och bemöta, men det är också så att det blir inget möte om den som ger sitt perspektiv också dömer.
Du behöver inte dra dig till baka Rosa, men om du ska skriva fler kommentarer, ber jag dig att bespara mig din dom över mitt tillstånd. Det räcker med att du berättar hur du ser på något, ditt perspektiv. Du behöver inte förklara att du tycker att det jag gör är dåligt eller att jag är dålig. Det är skillnad.
Skicka en kommentar