jag vårar mig

så är det så där igen, att solen värmer av kläder och fram leenden och man kan tillägna sig lite smyghudkontakt, när man kan sätta sig onödigt trångt för att få plats i solen vid utefikan på rasten, brevid den där varma vännen på arbetet. Så nära att hans hår på underarmarna kittlar min arm när han sträcker sig fram efter mer kaffe, som han serverar med ett leende som är som solen. Och jag blir varmare av vänligare män än någonsin.