I am a seeker, a poor sinful creature, there is no weaker than I am

Observanta läsare av den här bloggen känner igen de orden. De står alltid högst upp på bloggen. Just nu känner jag mig svagare och mer som en stackare än vanligt, och jag söker, söker mer än vanligt. Jag är trött, svag och liten. Jag tror att en stor del av mig har blivit liten. För snart ett år sedan dog den anhörige som utsatte mig för de sexuella övergreppen när jag var barn.

Sedan jag var mycket liten har jag lärt mig och ägnat mycken kraft åt att undgå övergrepp. Och att härda ut övergrepp. Om jag lärt mig något så är det att även det mest infernaliska tar slut. Jag kan låta vad som helst ske med mig utan att vara med. Det når ändå inte mig, om jag inte vill. Att skydda sig så tar kraft. Jag tror att jag alltid har haft den skölden uppe och mycket få har gått runt, många fler sprungit rakt in i den. Många män som sökt någon som inte vill dem.

Jag har tidvis varit helt oförmögen att mötas eller ta emot kärlek. Jag har inte förstått eller trott på det. Den första gången någon stannade upp och sa att jag var vacker, gick jag in på en toalett och grät. För jag trodde att han drev med mig. Så var det länge om någon tyckte om mig, jag trodde att de skojade på det mest inverterade vis. Jag minns en stackars man som brukade, varje gång han kom till Europa, ta vägen om min stad. Gå på det ställe som jag var ofta på och när jag var där, abonnerade allt och bjöd alla på allt för att få vara nära mig. Jag trodde han drev med mig. Nu förstår jag att ingen skämtar så. Jag inte kunde möta honom, inte ens för att säga att jag inte trodde att han ville mig. Han skrämde mig.

Min självkänsla, självuppfattning och självbild förändrades genom åren. Livet blev lättare. Jag mötte min fd make, vars kärlek gav mig mod att mötas. Mötas både med honom och mig själv. Livet blev ljust. Skölden skymde ibland, men han hade oftast vägen runt den och någon gång sänkte jag min sköld för att släppa in. Inte så ofta som jag nu önskar, men så ofta som jag förmådde.

Nu när den som skölden var emot är död, har jag ingen att pressa min sköld mot, men ändå låg min tyngd på skölden. Så jag föll av friheten. Svårt föll mitt hårda skal. Sprack i bitar. Trillade av. Han som var hotet fanns inte mer. Jag var ensam kvar. Svag.

I mitt vuxna liv kom erotiken märkligt nog att bli den fristad där jag kunde agera i frihet. Tidigt lärde jag mig tantra och slungades runt i rymden samman. Det är som en zon av tillåtet varande och tillit. Om övergreppen lärde mig att vara onåbar, så har erotiken lärt mig att vara sårbar, öppen och närvarande. Det var ibland den enda gången jag lämnade skölden.

Nu har skölden gått itu. Jag har den inte mer och jag är sårbar, svag och sensibel. Skör. Jag är där jag som barn första gången fick låta verklighetens hinna brista för att inte bli nådd. Emellan då och nu. Jag kan fritt välja och det märkliga är att jag valde att vilja en man som inte ville mig.

Nu vet jag inte hur jag ska leva. Jag är som utan hud och ett kärl fyllt brädden av tårar. Om jag blir berörd rinner tårarna över. Jag längtar så efter annat.