Det är vår. Jag vill vara i våren. Våra mig varm. Ha annans hud. Mun i ljumske. Fint farande fingrar. Mjuk mun. Hårdhet, härlighet i hand. Läppar om lem. Känna kropp, släppa in sakta, för att flyga, ta emot flyttfåglar i vårrus. Rymdljus.
Vill med någon. Men vet ingen som vill mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Själva längtan har sin egen ljuvhet, men nog kan den kännas extra otålig så här års?
DEN längtan är inte ljuvlig.
Att VARA längtad av någon däremot!
Så sant, barbelibona, och så sorgligt.
Geten-hjärtat, jag har mindre smärt-tolerans vad det gäller längtan än de flesta. Jag kan inte lida ljuvt. Jag faller frustrerad. Och det är olidligt att vara liderlig ensam i våren.
Jag förstår. Ville inte vara beskäftig - det var min reaktion, min längtan men den är en annan sak, inser jag. Din beskrivning av känslan är ljuv men inte känslan själv.
Geten-hjärtat, inte tror jag att du är beskäftig. Var och en har sin längtan.
Åh vad vi längtar. Tänk om vi kunde längta mer efter varann....
Men god morgon då!
Barbelibona dona den som längtar längtar alltid för länge.
Nu finns ju. Vill nu och nu och nu och nu...
God morgon eller kanske god middag, min sköna
Ja vi gör ju det...
Ja, jag är ju också inne på temat längtan som du ju vet. =)
Håller med dig Bless...har också svårt att lida ljuvt, särskilt med denna sortens längtan. Ibland kan jag uppleva mig tom som isolerad...från det där som alla andra verkar vara i.
Tack för att du delar med dig...intimt.
"a peaceful warrior": det är jag som ska tacka för att du delar mitt lidande. Tack:)
Ja, det är skit att vara ensam när man vill vara med annan. Smärtsamt allena är inget man vill nu i våren. Det spelar ingen roll att man "ska lära känna sig själv" och hantera ensamhet. Jag har känt mig i dryga 40 år och inser att jag trivs bäst med sällskap, helst i sällhet.
Skicka en kommentar