Vad är det allra värsta med att leva som ensam vuxen i en familj? Är det att inte ha en samtalspartner, att inte ha en samlagspartner eller att inte ha en samarbetspartner? Just nu, är det inte att språkas och att spraka erotiskt som är akut. Barnen slåss, läxorna är oöverstigliga (Varför räknar de matte så konstigt. Uppställningar som liknar inget jag har sett förut), veden är sur och ute i regnet, hästarna är både blöta och sura, hunden gläfser och avloppet har börjat anfalla. Det kommer otrevligheter upp ur toalettstolen. Jag tröstar barn, läxhjälper, ordnar med veden, fodrar hästarna och rastar hunden och fixar avloppet. Allt är uppgifter jag klarar, men helst inte samtidigt som ikväll och det hade varit skönt att dela det som måste göras. Men att ens ha tid för att träffa någon för att utväxla en hastig puss verkar svårt, så att kunna möta någon att dela livet med verkar helt utsiktslöst, om jag inte hittar en toalettdykare i avloppet, nu när jag rotar i rören.
Kär lek känns långt borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det värsta är att inte ha en PARTNER... säger jag logiskt... eller diplomatiskt... eller enligt matematikens regel om minsta gemensamma nämnare!
Men skämt åsido, det var mycket på en gång! Jag förstår att du tyckte att du kunde undvara ditt 'pengajobb'...
Är det konstigt man har fullt sjå att bara överleva? Är det konstigt man är ständigt trött med ständigt dåligt samvete? Fy fan.
Förlåt. Inte uppmuntrande.
Kram!
Jag fattar faktiskt inte hur bra du är som klarar dig. Jag ser så många starka kvinnor i vardagen, och jag känner att jag skulle aldrig kunna vara lika duktig/klara av på samma sätt. Men jag antar att man gör det när man står där.
Jag tror jag skulle sakna samarbetsparter mest.
Tänk om du kan välja. En man som kom och var samlagspartner 2 ggr per vecka, men som inte lyfter ett finger för barnen eller avloppsmonstret? =)
carulmare: ja, en partner hade ju varit fint, ett parnerskap där helheten blir större än summan av delarna. Fast jag har nog lite svårt att förverkliga det. I många fall så fungera det på ett av de lite kategoriskt uppdelade områdena ovan, sällan på två områden och den, som ska bilda en helhet större än summan och vill dela alla tre kategorier, har jag nog inte träffat än.
Om jobbslutandet så är jag under starkt övervägande angående det ena jobbet. Ett skit jobb där jag helt plötsligt blir behandlad som skit. Jag har ju två jobb och tänker nog byta ut det ena. Puih.
barbona: men det är skönt att är i farten och kommenterar. Kram =)
loppispoppis: jag brukar tänka när jag läser din blogg att jag inte begriper hur du orkar och att du måste vara fantastisk, som kämpar på så envetet. Jag antar att vi alla är mirakulösa. Fast jag känner mig mest urvriden och på sista versen.
Åhhh, Jag vet EXAKT vad du menar!!! Här har du en till ensam mamma med hus å djur å skit. Hur ska man ha tid att träffa nån? När? Var??? Allt tar tid å ofta är jag SÅ trött. Många saker går på ren ilska. Tex att rensa avloppet (VARFÖR bor jag i gammalt hus??). Jag tycker du beskriver det så underbart bra!! Jag vill åxå ha samtalspartner, samlagspartner å samarbetspartner!!! Det var iaf skönt att läsa det du skriver, så känner jag mej inte som världens mest korkade kvinna, satt mej i denna situation. Ååh, vad du är duktig, säger folk. Jag skiter i det, jag VILL INTE vara duktig alltid!!! Suck suck suck! Jag tycker att det är skönt att veta att du finns. Jag tänker på dej!! Kram Lilla T
Lilla T: Åh, jag vill inte heller vara duktig jämnt och stark och orka och orka och orka och orka...
Och det är skönt att veta att det finns fler som valt samma även om det är ett slit-skit-val. Då är det inte bara jag som varit befängd nog att tro att det är ett gott val att bo i hus från mitten av 1800-talet och ordna allt själv.
Jag tänker på dig med och är övertygad om att det löser sig (även om jag nu vet att allt inte löser sig i avlopp utan handgripliga insatser) på ett bra sätt, för tillslut måste allt slit bära fram till något bra, tror jag nog... Kram.
Skicka en kommentar