Härom dagen i en kommetars-konversation hos
Henrik kom pinsamhet upp som en faktor i utlämnadet av sig själv i samband med erotik. Carul Mare skrev: "Ja, det är ju lite pinsamt att se hur någon exponerar sig utan tanke på följderna, ens för sig själv". Det fick mig att börja fundera över min egen pinsamhet och hur jag förhåller mig till den. Till exempel när jag började skriva den här bloggen, bestämde jag mig för att skildra erotik utan att väja för det pinsamma och utlämnande. Att jag skulle vara sann mot min upplevelse i texterna. Inte försköna mig. Så har jag också gjort. Nu när jag läser om de första inläggen rodnar jag nästan. Men de är sanna och det är jag stolt över mig själv för, jag gjorde det jag föresatt mig. Nämligen att beskriva en erotisk upplevelse så kronologiskt och nära min känslomässiga upplevelse jag kunde. De första 7 inläggen med början från "längtat länge" den 19 januari -06 är en och samma lek, om man räknar bort "budoirstämning". Det var läskigt i början, för jag var orolig att jag skulle uppfattas som patetisk. Fånig och pinsam som berättar om hur jag tappar sansen, så att armarna inte bär när jag står på alla fyra, trasslar in mig i håret och tycker att hans kön kommer för långt in i min mun och njuter av lusten. Tack alla vänliga läsare som endast kommit med glada tillrop och vänliga kommentarer, fått mina farhågor att komma på skam och gett mig kärleksfull bekräftelse.
Det finns också något intressant med pinsamheten. Själv stannar jag alltid kvar för att se vad som händer när det blir pinsamt oavsett situation. När inblandade rider ut pinsamheten tycker jag att det kan bränna till, av närvaro och livsnerv. Kanske för att vi då har delat något jobbigt och fortfarande är vid varandra. Jag har jobbat en del med amatörer på teater och tycker mig ha sett att just då när de skriker nej och det är för pinsamt, om de får en varsam puff fram gör de storverk och känns sanna och närvarande på scenen. Kan det vara så att bortom pinsamheten ligger härligheten. Att när det pinsamma inte längre är att räkna som pinsamt är det ljuvt.
När jag läser om mina texter som var så pinsamma att skriva och pinsamt att erkänna att så är jag, kan jag ändå tycka mycket om mig, som är så förtvivlat förtjust och helt hängiven honom. När jag minns mina amatörer så minns jag också dem med varmt hjärta som skred över sina gränser, modiga och varma och bävande. Kanske det är där som det härliga är i lek, både i kär lek och teater lek, att i värme få vara allt det man är och även det fånigaste blir i värmen vackert mänskligt? Jag tror det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Hej! Det är första gången jag kikar in här. Så fantastiskt bra skrivet! Själv kan jag faktiskt inte minnas en pinsam grej jag gjort i hela mitt liv. Jag är den jag är, varken mer eller mindre, och skäms inte för mina fel och brister...
Hej frida, så otroligt bra och lyckosamt att du inte hänger dig åt pinsamheter och åt att skämmas. Så mycket mer tid till härligheter:)
Jag anar en teori i din text om att skam är det man känner när man inte lyckas uppnå sitt mål i kombination med att tillkortakommandet exponeras för andra människor. Jag hoppas att jag inte förvrider dina ord?
Man skulle också kunna tänka på skam som en motverkande drift som håller lusten tillbaka när uttrycket inte tjänar sitt syfte, ungefär som avsky dämpar hunger när maten är otjänlig.
Men jag gillar din förklaringsmodell bättre eftersom den ger större frihet. Ett tillkortakommande går ju att göra något åt. Med lite mod eller stöd går det bättre nästa gång och då får man njuta av att ha uppnått sitt mål.
Oj, Henrik, teorin med den här texten har jag inte tänkt än. Den är intuitivt skriven, utan tanke, som min erotik ungefär:). Men så här spontant, tänker jag att det är nog mest det med att exponera sig som skörast för andra som kan vara pinsamt, att skylta med sin fragilitet. Om då det sköraste man kan är att inte nå uppsatta mål, så är ju att inte nå dem ett misslyckande. Fast jag tycker inte att det är applicerbart på vare sig erotik lek eller teater lek för i båda provar man om tills man kommer rätt. Att repetera teater på tyska heter "probe" som i prova försöka. Är det inte så med all lek, man provar och undersöker och det är det viktiga, mer än att ta leken i mål? Och jag tror att redan i provandet finns det en njutning, en nyfikenhet, att få prova vännens hud, tillgång och tillit, bara att man får försöka är ju ljuvligt.
Det andra stycket om skam, skulle jag gärna vilja att du utvecklade för jag förstod inte vad du menar.
Den härligheten och ljuvligheten har jag kännt då jag höll på med teater. Jag tror det har något med det du säger att göra, trevandet, osäkerheten, och att tillåtande lyfta varandra till oanade nya plattformar och höjder...
Hej! Japp, en äkta Eskilstunabo. Jag bor vid sveaplan precis vid djurgården. Har också vart där och festat nån skolavslutning, men tror inte det är så mycket såna fester längre, inte med så där mycket folk i alla fall. Jag pluggar på högskolan i stan och tar examen i sommar. Alla klasskompisar flyttar tillbaka där dom kom i från, eller upp till Stockholm, men jag blir kvar här, gillar E-tuna. Vad fick dig att flytta då måste man ju fråga, är så nyfiken av mig :)
Loppispoppisa, det är något väldigt härligt med teatern, känslorna och bävan och människovärmen och leken och att komma dit man inte ens kunnat tänka. Så roligt att du också varit där=)
Jag tycker inte att det verkar räcka med att visa sig skör eller osäker för att man ska känna skam eller tycka att det är pinsamt. Det verkar behövas något mer och i din text pekar du på vad det skulle kunna vara; Om du hade blivit avbruten i det du hade föresatt dig, till exempel genom påpekanden om att det är olämpligt att skildra erotik på ditt sätt, så hade du kanske känt skam?
Så, för att göra ett nytt försök: Teorin är kanske att skam är det man känner när man blir avbruten i något där man visar sig som skör?
Du frågar om stycke nummer två. Det var en alternativ teori om vad skam är. Tanken var att vi har både drivande och bromsande drifter som ser till att våra behov blir fyllda på ett bra sätt; Behöver vi äta känner vi hunger, men om maten är rutten tar avskyn överhand och räddar vår hälsa.
Att jag så fort förkastade idéen att skam är en motvikt till lust beror på att jag upplever det som ett begränsande tankesätt. Om skammen fyller en funktion finns inget att göra åt den.
Ledsen att jag teoretiserar och analyserar. Det kommer helt spontant, utan att jag tänker på det. =)
Först av allt så är du hjärtligt välkommen att teoretisera och analysera. Absolut. Jag hasplar ur mig en text och vill gärna ha din hjälp att läsa den med tanke.För det är också något jag har från teatern, först ut med det som kommer upp, och sedan kollar man vad det är. Det mesta som jag skriver här, är inte underbyggt teoretiskt, utan mer efterbyggt teoretiskt. Jag ser vad jag tänkt och vad som formar mig i efterhand. Och som nu fösöker jag se, det du ser i texten, för det ger ytterligare bredd till min förståelse, av omvärlden och mig själv. Själv teoretiserar och analyserar jag andras texter hej vilt, men skriver mer intuitivt och associativt och allitirerande här:)
Då är jag med på vad du menade med att blir avbrutan och inte nå sina mål, men jag menar att det inte är riktigt att jämställa med det som är pinsamt ändå. Och du lägger själv till det moment som jag tror måste till, nämligen upplevelsen av att andra ser det som olämpligt. Där räcker det nog med en upplevelse, som jag ser det. En god vän till mig, som är i psykos, har berättat att han inte kan onanera för då ser andarna honom och då skulle han skämmas.
Jag tror inte att skam är en drift, ingen biologsk kraft. Pinsamhet och skam är, som jag ser det social konstruerad oc dess funktion är att hålla normer och maktinnehav statiskt. som till exempel att mycket av det som kan uppfattas som pinsamt och skamligt kan spåras till t ex kyrkans föreställning om världens konstruktion i vår del av världen. Utomäktenskapliga barn, sex före äktenskapet, häxor o s v. Varje kultur har antagligen sina olika skam-moment. Här är det skamligt att ha fyra fruar, medans de i endel muslimska sammanhang är normativt. Och kanske llite ynkligt och pinsamt med bara en fru, skulle man kunna tänka. I vår kapitalisktiska kultur är det en skam att vara fattig, att inte kunna köpa allt som inte behövs för sin överlevnad, men som alla andra köper till sina barn, är pinsamt. Som jag ser skammen är den normativt reglerad och dess funktion är att rätta in människor
i ledet och det är en funktion vi kan lära oss att vara utan. Skam är kopplat till "-vad ska grannarna säga"-tänk, tror jag.
Jag är för trött (har inte injicerat rätt mängd koffein än) för att säga ngt vettigt men jag uppskattar läsa din reflektion. Godmorgon!
Barbona: Godmorgon!Det är alltid lika välkomet med uppskattning=)
"Vad ska andra säga"! Det är på pricken det jag satt och tänkte: att pinsamhet och skam bara är överjagets oroliga uttryck inför en situation där man är på väg att öppna sig/blotta sig. En sorts osäkerhet?
Skam och skuld är, såvitt jag har förstått, känslor som har en viktig roll i människans beteende, de är nödvändiga för "flockbeteendet" (nu är jag inne på biologi igen...). Det är till exempel rätt att ha de känslorna när man vet att man har gjort någon illa. Överdriven skam/skuld är dock bara av ondo (och det är där ord som "pinsamhet" kommer in i bilden).
Tycker jag :)
Jag håller nog med b här. Jag tror att förmågan att känna skam är medfödd. Vi är gjorda för att leva i grupp och skammen är en mekanism som hjälper till att ensa medlemmarnas beteende och därmed hålla samman gruppen.
Vad som däremot är socialt konstruerat - och som vi kan ändra på - är VAD man känner skam för. Att blotta sig är sällan så farligt som man tror, åtminstone om man befinner sig bland vänner, och det gör man ju oftast.
Sen kan man ju fråga sig vad som är värst, skam eller skuld?
Ja, det har redan sagts, på flera sätt. Så här skulle jag kanske formulera det: Skäms kan man göra när man blir avslöjad med att göra något som man vet eller anar inte kommer att bli godkänt. Socialt, ja.
Sedan vill jag gärna påpeka att citatet av mig inte skall tas som min personliga inställning. Det var tänkt att visa på varför man skiljer på bekräftelse och exihibitionism, varför man behöver två ord för samma företeelse.
Det kanske viktigaste målet för mig som bloggare har varit att komma ut med sådant som jag har känt skam för, att få det uppfattat och godkänt som del av allas vår samlade mänskliga erfarenhet. Så ner med skammen!! :)
Jag tro inte att skam är biologiskt eller nödvändigt för att hålla ihop gruppen. Som jag ser det är det ett repressivt sätt att se på människan, som bygger på tanken om att vi föds skyldiga och måste genom tukt och förmaning fostras till goda människor. Min tro om människans natur är helt den motsatta. Min åsikt är att människan föds god och tuktan och skrämsle är det som framkallar destruktivitet och handlingar som kan ses som "onda". Jag tror att skam inte är något annat än ett sätt att bevara en sorts maktstruktur. Om man hänvisar till djurvärlden, så tror man ju inte nu att djur känner skam, utan det vi ibland tolkar som att "hunden skäms" eller dylikt är att den visar sig underlägsen i rang. Det är vad skam är, som jag ser det, något som använd för att reducera människor. Jag tror att det går bättre med sociala strukturer och relationer som inte bygger på skam och straff. Ingen växer särskilt bra av att leva under hot.
Carulmare: Om du upplever att jag använder citatet för att utge dig för att vara en pinsamhetsförespråkare, så har jag varit otydlig och ber om ursäkt. Det var inte min tanke. Även om jag inte känner mig pinsam i deterotiska så finns det andra situationer där jag känner exakt det du beskriver och därför ville jag låna dina ord.
Det är okej. Jag bara insåg, plötsligt, att det fanns en möjlighet att tolka mina ord på det sättet... Men nu har vi ju sagt ifrån, båda två.:)
Tack gumnman! Dom var jättefina och det syns dom hade coolat ner helt. Jag glömde maila tillbaks så jag kör latversionen. Är sliten idag. Jag skulle valt att rida................... =) Kram
Skicka en kommentar