Att vara att objekt, vem vill det? Vad är det man är då, om man är ett objekt? Vad kan man göra som sexobjekt? Ligger "görande" i objektets natur eller är objekt en passiv form, ett varande?
Tankar kring objektifiering, sexobjekt har dansat runt i min skalle hela Valborg, efter kommentarsdialog hos Lyckliga Paret. Där en kommentator Johan skriver:
"Att vara extra man är att vara objektifierad. Trivs man inte med det så ska man aldrig åta sig något uppdrag som extra man. Tjusningen – och glädjen – för oss extra män är just att vi blir så skönt objektifierade, vilket få män någonsin får chansen att uppleva!"
om att vara den andra mannen i en trekant med två män och en kvinna, som han så fint benämner Hotwife-relationer. Jag minns också ett inlägg som Henrik skrev:
"För det är något jag verkligen saknar. Jag vill, i rätt sammanhang, se lusten lysa i en kvinnas ögon och se hur hennes åtrå blir till handling. Jag vill att hon tar i mig med målet att tillfredsställa sin egen lust. Jag vill bli objektifierad."
Jag funderade på om jag vill bli objektifierad som de? Och är det verkligen objektfiering de beskriver. En koll i SAOL ger: objekt är ett föremål för handling. Som jag förstår både Johan och Henriks önskan om att vara objekt är handlingen de önskar att vara åtrådda, att någon begär dem, vill dem och rör dem för förförelse. Det vill ju jag med! Så klart jag vill bli begärd, åtrådd, längtad och älskad omsorgsfullt tills jag är upplöst i ljus rymdsvärta. Ibland är det enda jag vill. Känna anspänning, hårdhet, hållen andan som blir ljuv djup suck och lycka. För att den andra vill mig.
Att vara objekt kan alltså vara det allra härligaste, så länge objektifieringen är den som objektet önskar. Vilket på något sätt gör objektet till subjekt. Till exempel: Jag (som nu är subjekt) vill kär lek (själva handlingen) med dig (och nu är du objektet). Om det nu är så skönt att du vill mig så: Du (är nu subjekt) vill kär lek (själva handlingen) med mig (jag är ditt längtande objekt). Det skulle kunna ses som en grund för att vara objekt kan vara ljuvligt om det är för en handling som både subjekt och objekt önskar.
Men det är ju inte alltid så att de handlingar som görs är de som objektet önskar. Om jag vill kär lek med dig, men du vill slåss med mig, är det inte så kul att vara objekt för dina handlingar längre. Inte var det heller trevligt att vara objekt för de handlingar som "den anhörige" gjorde mot mig. Hur stor differens kan det vara mellan subjekt och objekt önskningar och det ändå uppfattas som positivt och det man vill? Jag minns, att när jag väl insett att jag betrakatades som begärlig, kom en period som berusades av vad som var möjligt, genom att vara objektet för mäns önskningar.
Nu tycker jag att jag inte betedde mig särskilt vackert, även om jag förstår att jag på något sätt behövde det. Då kändes det som om mitt värde ökade när statsmän ringde och viskade mitt smeknamn och mäktiga män ställde in möten för att vara en stund vid min sida. Jag var ett objekt för deras önskningar, oftast så var de också helt nöjda med en stunds flirt till min förvåning. Men jag såg det som ett tecken på mitt värde att de ställde in för en stunds flirt, de ville inte ens fara genom rymden, kär lek och lust. Jag vet inte riktigt och förstår inte riktigt min roll som objekt för de männen. Deras roll som objekt var att jag upplevde att deras status också höjde mig. De svingade mig upp, från att vara våldtagen, utan existens och värde, till begärlig och med smak för män i dyra kostymer. Nu är det nästan tjugo år sedan, jag har inte samma attraktionskraft eftersom jag mognat bortom ungdomens skönhet, men fortfarande i bland faller jag.
Kan det då vara så att vara objekt är i sig inget som kan ses som vara sig negativt eller positivt. Att avgörande för hur upplevelsen av att vara objekt är kanske möjligheten att utvinna något positivt ur sin position som objekt och att subjekt och objekts önskan kanske inte måste var den samma, men möjliga att kombinera för att det ska uppfattas som övervägande positvit för både subjekt och objekt. Gällande ljuvligheter är det nog kanske så att ju mer lusten är densamma för subjekt och objekt desto djupare njutning.
Så frågan kanske är mer vems sexobjekt jag vill vara , än om jag vill vara ett sexobjekt? Eller kanske är frågan att det är hur jag objektifieras som avgör om jag vill vara ett objekt eller inte?
Och om jag vill och väljer objektets roll, har jag som subjekt valt. Är jag då verkligen objektifierad av någon annan? Men om någon handlar mot mig, mot min vilja, är det inte då jag blir objektifierad av någon annan och då är det dåligt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
22 kommentarer:
Intressant!
Jag har alltid blivit illa till mods de gånger jag känt att jag har blivit objektifierad. När jag läste SAOL-definitionen insåg jag varför: "objekt är ett föremål för handling". Ett föremål. Det är precis så - som objekt känner jag mig förminskad till ett föremål. Är det verkligen nåt man vill eftersträva? (Nu tänkte jag närmast på Henriks inlägg, det som du citerar...)
Ordet objektifiering används ofta för att beteckna en reduktion av någon till ett objekt mot dennes vilja. I sin mest utstuderade form går det att använda objektifiering som en härskarteknik, det vill säga ett sätt att ta kontroll över andra. Att använda ordet i en mer bokstavlig och maktneutral mening kan därför uppfattas som provocerande, vilket jag får erkänna att jag var medveten om när jag skrev mitt inlägg.
Jag tror att det är just samförstånd, och då inte nödvändigtvis om alla detaljer men definitivt om gränserna, som avgör om det blir en positiv eller negativ upplevelse att bli objektifierad. Det är viktigt att gränserna sätts av den som blir objektifierad och respekteras av den som objektifierar. Med samförståndet kommer alltså en överföring av kontrollen från den objektifierande till den objektifierade, så någon härskarteknik är det inte längre tal om.
Sedan kan det bli fel trots att samförstånd finns om man väljer att bli objektifierad i en strävan efter att bevisa sitt eget värde. Man får veta att man är åtråvärd, men frågan om det egna värdet förblir obesvarad.
Jag tar mig friheten att kommentera även Bs kommentar: Om man vill bli objektifierad eller ej är nog i allra högsta grad subjektivt.
b, får jag lov att fråga,vilka situationer är det du tänker på, som du känner dig som ett föremål i?
Henrik, ta dig alla friheter du vill, varsågod. Min blogg är din blogg. Objektifiering har för mig innebörd en reducerande, medans ordet objekt har en helt annan klang, mer om fokusering och handling och hantering av ett föremål, en företeelse. Jag tror att det kan bero på att jag har min basreferens i kultur/konstsfären. Där alla föremål är objekt och mycken energi är nedlagd på dem.
Kombinationen att bli reducerad som person till någon begärlig för njutning, där resten inte är av vikt, och att bli hanterad med fokus och energi, skulle man kunna beskriva som objektifiering och att vara objekt.
Det skulle också kunna var en beskrivning av den traditionella funktionen för kvinnor. Och att det faktum att man ibland som kvinna får kämpa för att bli som sedd som mer än endast och blott begärlig, och att hur fel det än är, räknas mer ju högre status din partner har.
Jag funder också kring skillnaden med att med någon använda sig av någon (objektifiera)för utövandet av sin lust, även om det är ömsesidigt och i samförstånd och mötet mellan subjekt och subjekt.
En ska till, Henrik, i kommentaren skriver du:
"Sedan kan det bli fel trots att samförstånd finns om man väljer att bli objektifierad i en strävan efter att bevisa sitt eget värde. Man får veta att man är åtråvärd, men frågan om det egna värdet förblir obesvarad."
Men där håller jag inte med alls. För mig så gav det ett värde att vara åtrådd, att någon ville vara med mig överhuvudtaget. Jag trodde ju då att ingen alls någonsin frivilligt bara skulle kunna vara med mig. Att de männen tog sig tid för att stilla flirta och prata med mig, valde bort annat, var för mig något mycket stort. Jag var van vid att min mamma valde bort mig, lämnade mig hos den anhörige och stängde dörren. Där var mitt värde då, inget. Att vara föremål för åtrå och begär, tror jag inte är något att bygga sin självuppfattning på helt och hållet, men för mig var männen i de dyra kostymernas, begär efter en stund med mig, en avstamp in i tanken att jag kanske var person som någon ville. Och den avstampen har ett stort värde, även om den är byggd i sockervadd.
Varför vill vi alla annars bli älskade, om det inte vore viktigt att någon annan vill oss?
Jag trivs bra med din konst- och kulturinspirerade definition av objekt och objektifiering.
När du skriver om kvinnoroller och subjekt kontra objekt får jag följande association:
Enligt de traditionella könsrollerna ska mannen vara aktiv och kvinnan passiv. I bilden av vad som är manligt och kvinnligt finns dessutom att kvinnokroppen är sexuellt laddad på ett sätt som den manliga kroppen inte är. Jag har en, möjligen felaktig, föreställning av att många kvinnor inte vet vad de vill göra med en manskropp för sin egen njutnings skull. Som man förväntas man däremot veta vad man vill göra med en kvinnas kropp för sin egen skull.
Jag tror att essansen i det jag skrev på min blogg för ett tag sedan är en önskan om att gå längre i ifrågasättandet av könsrollerna; Låt det inte bara vara kvinnligt att vara aktiv utan också manligt att vara ett sexuellt objekt.
Att bli vald av männen i de dyra kostymerna låter som ett stort steg i rätt riktning. Från att inte ha blivit sedd av din mor fick du bekräftelse på att du var åtråvärd och begärlig. Ännu härligare är den bekräftelse man får av människor som tycker om en bara för att man är den man är och inte för att man ser ut på något särskilt sätt eller är duktig på något särskilt. Är det inte ens ovillkorliga värde som man egentligen vill veta?
Henrik, jag delar din uppfattning om de traditionella könsrollerna och mistänker att det finns den problematik du beskriver, kvinnor som inte vet vad de vill göra eller kanske (lite mer sociokulturellt-perspektiv) medskapa till när de har en härlig man att tillgå. Det har jag inga belägg för eftersom jag är kvinna och inte upplever det så, men jag tror att det finns utbredd ändå. Fenomen i vår kultur finns som att en vacker kvinna på omslaget säljer tidningar bättre både till kvinnor och män, med andra ord kvinnor är de begärliga.
Jag tror jag förstod att du menade att både män och kvinnor borde kuna få vara sexobjekt, i meningen åtrådda och begärda, redan när du skrev inlägget. Och i den meningen håller jag helt med. Med tillägget att det inte är det enda jag vill vara.
Om att bli bekräftad för den man är, så är ju ens handlingar och utseende en del av den man är. Tar man bort det är det inte så mycket kvar. Vad menar du att det ovillkorliga värdet baseras på, Henrik?
Sexobjekt är inte det enda jag vill vara heller. =)
Det är sant att ens handlingar och utseende är en del av den man är, och kanske det enda sättet för någon annan att lära känna en. Trots det blir man bekräftad av andra människor på olika sätt; Där upplever jag att det finns ett lugn i att höra "Du är underbar" som det inte finns i "Du är vacker" eller "Du är duktig". I det första fallet hänger inte mitt värde på att jag håller min kropp i trim eller presterar på något särskilt sätt; Värdet är ovillkorligt.
Du är ju underbar Henrik:), men jag har inte riktigt samma uppfattning om skillnaden mellan "du är underbar" och "du är vacker". Kanske inte heller "du är duktig". "Du är duktig" är det som jag har svårast att förstå som uttalande överhuvudtaget. Ibland säger människor att jag är duktig, men jag förstår inte vad de menar. Vad är duktig, oftast är det ju saker som jag varit tvungen att göra för att gå vidare/komma vidare? Jag förstår inte duktig, alls.
Att vara vacker är nog för mig mer en form av genomlysning av sin person, en människa som hänger ihop med sig själv och sin uppenbarelse, än traditionell snygghet eller att forma sig efter rådande ideal. Men om jag lägger mycket energi på att forma mig efter rådande ideal uppskattar jag när andra ser mitt arbete och uppskattar det. För det är en ansträngning att hålla sig inom ramarna för idealet, att vara idealisk. Är det mindre korrekt än om jag håller min kropp i trim och får som bieffekt att jag får en kropp som motsvarar idealen, som andra uppskattar för dess likhet med idealet.
Man behöver bli bekräftad även för det man gör, men det stärker självförtroendet och inte självkänslan. För att må bra behöver man både självkänsla och självförtroende. Så tänker jag i alla fall.
Jag är övertygad om att du är en vacker kvinna och att du är duktig på det du gör, men det vet jag inget om. Ändå tycker jag att du är underbar. =)
Tack för underbarligheterna och skönheten är väl i betraktarens öga, så det är du som är den fina då:)
Men jag tror inte att det finns så tydliga gränser mellan självförtroende och självkänsla. Som jag ser det, finns det en zon där det är blandat och som kan ge effekt på självkänsla och självförtroende. Inte tillräckligt, kanske för att boosta upp vare sig självkänsla eller självförtroende helt, men det höjer nivån.
Som sagt, det är skillnad på objekt och objektifiering. När jag ser en människa som jag finner attraktiv, är denna eller denne objekt för min åtrå. Det är i sig naturligt och gott.
Objektifiering, däremot, uppstår om jag glömmer att "objektskapet" är ett fenomen i betraktarens (min)hjärna - inte en egenskap hos personen jag ser - och bemöter honom/henne enbart som objekt. Banalexemplet är att stirra ner i urringningen på någon som försöker prata jobb med mig. Det leder sällan till någonting bra.
Att få utgöra objekt för någons åtrå har jag inget emot. Att verkligen bli objektifierad - reducerad till enbart objekt - är däremot en rätt ovanlig upplevelse för en man i vår kultur. Jag har bara varit med om det en gång. Jag tyckte att det var skojigt och inte obehagligt, för det var ingen hotfull situation, men också konstigt och absolut inte tändande.
Det här är en slafsig kommentar som missar en massa men det är sent...kommer kanske igen när jag sovit och tänkt mer.
Inte så slafsigt, Geten-hjärtat, och du får gärna komma igen, både utsövd och trött:)
Förlåt mig bless, att jag fortsätter kommentera andra kommentarer, men nu har jag ju fått din tillåtelse. =)
TheHolyGoat: Jag undrar vad din kvinna har för bild av dig strax innan hon får orgasm när ni har sex tillsammans? Är du säker på att hon då inte glömmer bort att du är mycket mer än bara ett objekt för sin egen åtrå?
Jag tror att objektifiering har sin tid och plats och om det känns konstigt eller fel beror det på att samförstånd saknas. Kanske är det först då man lägger märke till den?
Jag ser fram emot fler tankar!
Henriken, du är alltid lika välkommen. Jag svarar, inte i Getens ställe, för att det är en rolig fråga.
Vilken bild har jag av min partner strax innan den ger mig orgasm? Mitt svar och min bild är: som en frälsare av ljus, en givare, som allt, som svaret som jag får veta i en rymdsekund.
Är det objektifiering? Är det kanske som ett andligt objekt? Jag vet inte.
Henrik, höll på att glömma att fråga den indiskreta frågan, men väldigt intressanta. Och vilken bild har du, strax innan orgasm av din partner?
Det är ett sorgligt kapitel i mitt liv att jag aldrig varit egoistisk med en sexualpartner utan alltid fokuserad på dennes önskningar och behov. Min bild av min partner har alltid varit mångfacetterad och hela jag har alltid varit involverad.
Sex med någon annan har därför aldrig gett samma tillfredsställelse som sex med mig själv och jag antar att sexualakten har fyllt en annan funktion för mig, som att få närhet och bekräftelse. Att hålla sin kvinna tillfredsställd är också ett effektivt sätt att värna husfriden.
Detta är inget jag är stolt över och jag tror att både egoism och objektifiering är att eftersträva så länge sammanhanget är det rätta.
Åh, Henrik, älskade vännen. När du känner något som kittlar (jag minns att du inte är kittlig) så är det jag som beamar allt mitt lättsinne till dig. Du är ju alldeles för långt bort för annan aktivietet, annars hade jag varit där hos dig, som en orgasmerandets apostel. Jag är nog i det fallet mer en slags njutningens Särimer eller ymnighetshorn än något annat, så jag har så det räcker till dig. Kanske skulle det få mig mer balanserad också. Förmodar att jag är fröken ultra egoism, min bild av mig själv i den fasen av leken är som en nyfödd känguru, som instinktivt, helt blind och döv och liten och skyddslös kravlar, ofullgången, från känguru-moderns slida till den skyddande pungen, som är orgasmerna. Men jag menar verkligen inte att bara tänka på mig och min egen njutning. Jag tänker ju inte ens.
Det låter väldigt bra att du bara är i njutningen! =)
Tack för värme och omtanke! Jag hoppas att jag inte lät alltför ynklig, för så känner jag mig inte. Jag ser fram emot att utforska min sexualitet och förr eller senare hittar jag någon att vandra den vägen med.
Det är klart att du kommer att utforska din sexualitet vidare med någon varm vän. På något sätt har du redan börjat utforskandet, med dig själv, förmodligen är det någon där varm där mitt i vägen att utforska med när du minst anar det. Och jag blir nästan avundsjuk, för det är ju så härligt att hitta allt för första gången, så förvånande förföriskt och förtjusande. Och vanebildande.
Det går utmärkt att vara ynklig i sammanhanget, kan till och med vara en nödvändighet, så om du släpper fram lite ynklighet gör det bara dig mer praktfull. Fast det var inte ynkligt. Mer någon som använt sig själv som putstrasa för att släta över och jämna till. Fram med ynkligheten och all din storhet och vandra vidare, Henrik mot sällhet och sällskap.
Om en partner just i det ögonblicket glömmer att jag är mer än en objekt för njutning - det bekymrar mig inte och jag kallar det inte objektifiering utan bara naturligt. Jag menar, just före orgasmen är en människa nästan bara åtrå, så vad kan då hennes partner vara annat än ett objekt för den åtrån - just då? Det är bara som det ska vara.
Vi människor är så mycket för varandra. Vi kan inte hålla allt i huvudet samtidigt. Inom en lång relation hinner jag i olika stunder vara allt från ängel till djävulen själv - och däremellan objekt för en hel radda olika önskningar och rädslor - i min partners ögon. Helt i sin ordning det med. Objektifiering, däremot, kallar jag det när man konsekvent - jag menar med litet mer varaktighet än sekunderna innan orgasm - bemöter en annan människa som och endast som ett objekt. Det är en typ av förtryck och förutsätter något slags makt.
Och jag menar att det inte är varaktighet utan samförstånd som avgör om det är förtryck eller ej.
Ja, jag tänker nog mig också att samförståndet är det som avgör om det finns något negativt med objektifiering.
Jag instämmer också i att i en relation med hyggligt normativ funktion har man så många olika roller, funktioner och är måltavla för så många önskningar från sin partner att det är mångfacetterat, men jag kan ändå se, att det ibland finns en övergripande objektifiering bland allt det andra. Som att se sin fru som mamma till barnen mest. Eller mannen som familjeförsörjare. Och barnen som ett logistik projekt mellan skola, träningar och dans. Det är också objektifiering, enligt min mening, och reducering av människa. Men den kan ske i samförstånd och samtidigt slå sönder det mellanmänskliga mjuka ljuva helt. För att man tror att det ska vara så.
Skicka en kommentar